8 Mile.
Regi: Curtis Hanson.
Manus: Scott Silver.
I rollerna: Eminem, Kim Basinger, Brittany Muphy
Speltid: 1 tim 50 min
Censur: tillåten från 11 år
Filmstaden i Linköping
I GRUNDEN är det en ganska traditionell film som Curtis Hanson gjort, löst byggd på Eminems liv. Den följer mönstret av många framgångs- och jag-ska-visa-dem-filmer: Flashdance, Karate kid och Rocky för att nämna några Men den har en intensitet och närvaro som lyfter.
Jimmy Rabbit Smith lever ett liv på "fel" sida om 8 Mile, vägen som delar Detroit i den fina rika delen och det fattiga ghettot. Rabbit är white trash med en alkoholiserad mamma och frånvarande pappa. Enda vägen ut är genom musiken. Han fastnar för rappen. Men han är ju något vitare än sina idoler vilket gör att han får kämpa på i motvind från start. Han kallas också lite hånfullt för Elvis av sina svarta motståndare.
Vägen till framgång startar med rap-battles på klubben. De första gångerna får han tunghäfta av scenskräck men det tar sig . . .
Det liknar i mycket Eminems egen historia men "8 Mile" är ingen självbiografi. Men han gestaltar mycket träffsäkert "sig själv" i filmen. Som vit möttes han av mycket motstånd i början och många såg honom som en musiktjuv av den sort som återigen skulle bli rik på en urvattnad version av de svartas musik. Han hittade ju som bekant sitt eget uttryck som tur var.
Han är utan tvekan filmens motor och han gör det med en starkt närvarande energi. Som Rabbit är han helt enkelt en fullträff även om uttrycket emellanåt är lite statiskt. Han är förstås bäst i rap-avsnitten. Där visar han verkligen vilken fullfjädrad artist han är. Filmen bjuder på en hel del mästerlig rap.
Översättaren har därtill gjort ett bra jobb med texterna. Det skulle varit i stort sett omöjligt annars att hinna med i svängarna och de underfundiga rimmen.
Kim Basinger lyckas okej med gestaltningen av Rabbits mamma, en kvinna som trots alla motgångar ändå har en livskraft och optimism i sig i all desperation. Lägg till Mekhi Phifer, Chloe Greenfield och Evan Jones som hans kompisar, liksom Brittany Murphy som tjejen som går sina egna vägar.
Curtis Hanson har varit lite ojämn som filmare. Ett mästerverk som "L A Confidential" har omgetts av filmer som varierat mellan det mediokra och det godkänt hantverksskickliga. I "8 Mile" försöker han skildra områden han inte riktigt verkar behärska helt och hållet. Arbetarmiljön framställs stereotypt och ytligt, likaså personerna i den. Framgångssagor är svåra att göra utan att åtminstone falla i några gropar, och Hanson hoppar runt dem så gott det går.
Frågan är hur han skulle ha klarat detta utan Eminem. Nu kan man ändå glädjas åt att det blivit en sevärd film. Fast helst ska man förstås ha herr Marshall Mathers III (alias Eminem) som idol.