Lilo & Stitch
Regi och manus: Chris Sanders, Dean DeBlois
Svenska röster: Andreas Nilsson, Sandra Kassman, Anna-Lotta Larsson, Eva-Britt Strandberg, Benke Skogholt, Evert Ljusberg
Land: USA
Censur: Barntillåten
Speltid: 1 tim 25 min
Filmstaden i Linköping
I ÅR är det 42 år sedan "Fantasia" hade premiär. En vindlande, tecknad resa med en samling filmer gjorda utifrån, och inspirerade av, klassisk musik. Dansande svampar och krokodiler, Musse Pigg som olydig lärjunge till en trollkarl, kaskader av färger och mitt i alltihop jordens födelse, ljudsatt med Stravinskys "Våroffer".
"Fantasia" är inte världens bästa film, vissa av de tecknade historierna är sega och jobbigt pompösa, men den är modig, vacker och utflippad. Jag kan bara försöka föreställa mig hur den uppfattades när den visades första gången.
Att Disneyimperiet i dag skulle få för sig att ge ut något liknande, något lika djärvt, känns helt främmande. I dag är det säkra kort som gäller. Opersonligt, närmast kliniskt, tecknade figurer och utslätade historier utan mycket till nerv. Åtminstone om man utgår från "Lilo & Stitch".
Jag såg om "Bernard & Bianca" för en tid sedan och slogs av att den fortfarande håller, där finns känslor, en god historia, humor och hemskheter som fick både mig och min treårige kompanjon att sitta kvar i fåtöljen.
Berättelsen om det lilla utomjordiska monstret Stitch har däremot inte mycket av detta. Han är det vildsinta resultatet av ett misslyckat genexperiment, och på hemplaneten Turo vill man göra processen kort med honom. Stitch flyr genom rymden och dråsar i backen på Hawaii där han träffar den ensamma flickan Lilo. Trots att Stitch mest är inriktad på att mosa och ha sönder allt som kommer i hans väg så blir de två vänner. Men det är en vänskap som kommer att få utstå många prövningar.
Det som trots allt gör att "Lilo & Stitch" höjer sig över ett bottenbetyg är att man något bemödat sig om att försöka göra figurerna flerdimensionella, med både bra och dåliga egenskaper. Främst gäller det Lilo, en flicka som kan vara både lite elak och småaktig. Precis som vem som helst.
Till pluskontot hör också några korta scener där Stitch imiterar Lilos favoritartist, Elvis Presley. Oväntat kul.
Av de svenska rösterna är det Jonas Inde som plockar flest roliga poänger som den ryggradslösa, babblande Pleakley. Men hans roll är också den mest tacksamma.
Säkert men trist
KULTUR & NÖJE