Det är en solig höstförmiddag och fridfullheten är total på fälten och i skogarna som omringar sjön Stora Rängen söder om Linköping.
I ett vackert beläget hus, inte långt från stranden, bor en man som vet att varje ögonblick av tillfälligt lugn är en parentes mellan omvälvande historiska händelser.
Han vet att allt det som vi i dag tar för självklart och evinnerligt, radikalt kan förändras eller förgöras i morgon. Därför gäller det i alla tider att vara rätt rustat för att kunna bemöta framtidens hot.
Men det gör sällan länder som invaggas i en falsk självbild eller, vilket kan vara desto mer ödesdigert, som väljer att blunda för det som sker runtomkring dem.
För historien tenderar nämligen att upprepa sig. Tyvärr. Det vet den pensionerade översten Gunnar Ridderstad, som också var mannen som ledde Linköpings garnison ända fram till grindarna stängdes.
– Det är bara att gå tillbaka till tiden efter Första världskriget för att inse att vi nedrustade och stod med byxorna nere, när Hitler började invadera våra grannar. Man ska inte vara så snabbt med att förkunna den stora, eviga freden. Utan man måste ha betänketid och se utvecklingen, men här i Sverige blev det så att man återigen nedrustade och i dag har vi inget krigsavhållande försvar, konstaterar Gunnar Ridderstad.
Han förklarar vidare att förutsättningen för att verkligen kunna vara alliansfria och neutrala är att ha ett tillräckligt starkt försvar, som tvingar potentiella angripare att inse att det skulle kosta för mycket för dem att invadera oss.
Och det var just ett sådant effektivt krigsavhållande försvar, som Sverige byggde upp under många decennier, när väldigt hotfulla och kalla krigsvindar blåste över en delad värld. Landet leddes då av politiker som var medvetna om vårt geografiska läge och vad det innebär att ha en av supermakterna som granne.
Att vi skulle kunna försvara oss var den politiskt fastställda filosofin och Sverige nådde mer eller minder den målsättningen under Kalla kriget, påpekar Gunnar Ridderstad:
– Vi hade ett effektivt värnpliktssystem och en bra försvarsindustri. Det fanns utrustning och mobiliseringsmöjligheter. Vi hade en flexibilitet.
– Det var högst påtagligt att det fanns två block och det var ett kallt krig som pågick hela tiden. Det var bakgrunden för oss som var militära yrkesmän. Det var inte så att vi varje dag funderade på att det kan bli krig i morgon, däremot var vi väldigt noggranna med att ha utrustningen i ordning ifall att.
Men sakernas tillstånd började förändras när Michail Gorbatjov kom till makten med både glasnost (öppenhet) och perestrojka (nydaning), vilket så småningom ledde till att Berlinmuren föll och Tyskland återförenades.
Det senare fick svenska politiker - något naivt och förhastat, enligt Gunnar Ridderstad - att sätta igång med en snabb avveckling av försvaret.
– Redan 1995 kom det signaler från Ryssland som visade åt vilket håll landet var på väg, men svenska politiker valde att blunda för dem. I början av 2000-talet stod det klart för de flesta vem Vladimir Putin egentligen är, säger Gunnar Ridderstad och fortsätter:
– I dag vet vi att det var ett misstag att minska krigsmakten för vi har nu ett försvarsvakuum. Vi har inga reserver och inga möjligheter att vara flexibla. Vi saknar inte kvalité på utrustningen vi har, men vi har alldeles för lite av det och alldeles för få förband.
Många svenskar tror ju inte att Ryssland kommer att angripa Sverige?
– Det är möjligt, men det vet vi ju inte. Ingen av oss kan förutse framtiden och vi måste därför höja den krigsavhållande tröskeln. Vi måste ha en viss grundläggande beredskap, och den måste vi ha oavsett trovärdighet i ett ryskt angrepp i morgon, övermorgon eller senare.
Men vi har ju rätt många Gripenplan som borde kunna försvara oss!
– Det är lögn och förbannad dikt att säga det! Flyget behövs men det kan inte ersätta arméförband och marinen. Vi måste ha tillräckligt kvantitet så att vi kan ersätta förluster till en rimlig nivå. Och en yrkesarmé kommer självklart också att försvara landet, men det blir inte samma sak för det blir inte samma förankring.
Gunnar Ridderstads blick stelnar. Han pratar nu saktare och tänker igenom varje ord innan han uttalar dem. Inom militära kretsar är det många som inte tycker att man ska prata högt om svagheterna. Den pensionerade översten tycker annorlunda:
– Det är bättre att vara så lite hemligt som möjligt.
Det som politikerna har gjort de senaste tjugo åren, konstaterar han med eftertryck, är att skapa en försvarsorganisation för att understödja JAS-exporten:
– Sverige kan inte lägga ner flygvapnet för då är det inget annat land som köper Gripenplanen om vi inte själva använder dem. Det beslutet innebar att armén och marinen mer eller mindre försvann...
Och vad betyder det då?
– När en angripare går in i en konflikt vill den uppnå målet med lägsta insatsnivå och på kortaste tid som möjligt. Flygstyrkor är lätt att kvantifiera och slå ut. JAS-planen ensamma kan därför inte försvara Sverige.
Det svenska försvarets svagheter blottades inte minst under höstens betydande u-båtsjakt i Stockholms skärgård.
– Det som hände där är ett tydligt bevis på vår oförmåga. Jakten visade att vi inte har en marin, som har utrustningen som krävs för att kunna avvärja ett sådant hot. Vi har för får resurser och vi har misslyckats.
Och det gillar Gunnar Ridderstad verkligen inte att se inträffa:
– Jag kom från Finland efter kriget 1946 och jag har det i blodet på något sätt: att vi är ett litet land och måste kunna försvara oss.
Ett kriterium för att kunna vara en nation är att man har kontroll över sitt eget territorium. Gunnar Ridderstad hade därför gärna bevarat värnplikten samt befästningarna och avlyssningsslingorna vid landets kuster för att kunna upptäcka och jaga ubåtar.
– Det var politisk dumhet att lägga ner så snabbt. Det var kapitalförstöring att göra det. Motiveringen stämde inte med verkligheten.
Det som händer i Sverige påverkas av det som händer i Ryssland. Och Putin har obestridligen landet i sitt grepp och det är inte heller säkert att det blir bättre om han försvinner, menar Gunnar Ridderstad som på senare år har besökt både Ukraina och Ryssland.
Under dessa resor kunde bekräfta bilden av Ryssland som en stormakt som vill vara respekterad.
– De har nu likartade behov av att revanschera sig och visa sin styrka, som Tyskland hade efter Versaillesfreden 1919. Och på samma sätt arbetar Putin nu genom att uppelda den nationella självkänslan och hela tiden peka på yttre fiender.
Enligt Gunnar Ridderstad pågar det en kraftig indoktrinering i Ryssland, men en effektiv historieförfalskning som reviderar kända händelser så att dessa passar in i Putins nya fosterländska saga.
– Det är samma knep som alla totalitära stater använder sig av.
Borde Sverige ingå i Nato?
– Vi har själva, genom politiskt klantig hantering, försatt oss i en situation där vi inte har något annat val. Men det känns inte bra att folk från andra nationer ska göra jobbet åt oss. Det är inte bara fördelar att gå med i Nato, för vi måste kanske acceptera beslut som inte passar oss.
Finns det politiskt utrymme i Sverige för att ändra kurs när det gäller försvaret?
– Att satsa på försvaret är inget politiskt godis precis. Men ett bra steg är att man ska utreda värnplikten igen, för vi klarar oss inte utan den.
Gunnar Ridderstad gjorde själv värnplikten på I 4 i Linköping och trivdes så bra att tanken på att börja på konstfack försvann.
– Jag hade bara fått ett uppdrag av svenska folket och det var att försvara landet, säger han ett par gånger under intervjun.
1983 till 1986 var Gunnar Ridderstad försvarsattaché i Schweiz och Italien. Sedan kom han hem och blev brigadchef i Örebro i ett par år. 1990 blev han chef för den 14-e divisionen och var då tillbaka på Malmen utanför Linköping, där stabskvarteren var förlagd.
1994 till 1995 var han i Bosnien som chef för FN-trupperna i det nordöstra området. Ett uppdrag som han lämnade några veckor innan massakern i Srebrenica ägde rum.
Han kom hem våren 1995 och verksamheten på Linköpings garnison var optimal på alla sätt, minns Gunnar Ridderstad. Längre fram på hösten samma år presenterade arméchefen sin beslutsavsikt, och där fanns Linköping kvar och man hade till och med tankar på att satsa här.
– En vecka senare hade man dock ändrat uppfattning och bestämt sig för att lägga ner verksamheten i Linköping.
Vad var det som hände?
– Jag kan inte leda det i bevis, men det var politiska påtryckningar som låg bakom.
Då blev målet att ingen på Linköpings garnison skulle gå i arbetslöshet. Ett enormt arbete sattes genast igång och man utvecklade en modell som blev framgångsrik.
– Vi fixade nya jobb för varenda man och kvinna, förutom ett fåtal människor som valde att gå i pension. Och det blev en nytändning för många och en smärtsam upplevelse för andra.
1997 gick Gunnar Ridderstad själv i förtidspension och satsade all sin energi på att leda styrelsen för Östgöta Correspondenten.
Har du varit tillbaka på garnisonen?
– Ja, många gånger och det är jättefint! Det är roligt att se aktiviteten där. Jag har inga bittra känslor på något sätt, men jag har svårt att acceptera politisk dumhet och det var det som präglade hela nedläggningen, säger Gunnar Ridderstad.
Och politisk dumhet, liksom historien, upprepar sig.
Tyvärr.