The Passion of the Christ
Regi: Mel Gibson
Manus: Benedict Fitzgerald och Mel Gibson
I rollerna: Jim Caviezel, Maia Morgenstern, Monica Belluci, Hristo Jivkov, Francesco De Vito
Land: USA
Speltid: 2 tim 7 min
Censur: från 15 år
Filmen har premiär på Filmstaden i Linköping 7 april
MEL GIBSON har dragit i fält mot ondskan många gånger, men aldrig förut med sådan kraft, raseri och ja, passion, som i "Passion of the Christ". Och aldrig tidigare med bara bilden som hjälp. Jesus är Ordet som blev kött, men i evangeliet enligt Mel får ordet, bibelorden, citaten, Kristi predikningar, helt träda tillbaka. I stället intas scenen av Gibson, bildstormaren.
Allra starkast och mest gripande blir hans kameraursinne i filmens slutscener, när Jesus givit upp andan på korset, när det är fullbordat. Under filmens gång har kameran ofta riktats mot himlen, som en vädjande blick, men utan svar. Himlavalvet är tyst, stumt, oändligt. Men nu, när kroppen hänger livlös på Golgata, koncentreras Jesu lidande och avrättningsbackens ondska till en enda vattendroppe, Guds tår, som faller från himlen; marken skälver, de romerska soldaterna knäfaller och flyr, templet rämnar och Satan förpassas bokstavligen till helvetet, maktlöst vrålande.
Scener som den här kommer förstås att dela filmens publik. Där någon suckar inför sentimental pseudomytologi sitter bänkgrannen gapande och tårögd och ser historiens största, vackraste och enda mysterium ta fysisk form.
Vad ingen kan ta ifrån Mel Gibson är att han lyckats med sin föresats, att ge sin egen bild av evangelierna och göra det på ett så naket och avskalat sätt som möjligt. Och det är ett evangelium som inte ger utrymme för tvivel. Jesus är den som kyrkan lär, helt och hållet människa och helt och hållet Gud. Hans liv kantas av mirakel, han krossar ormen, Satan, och återuppstår efter döden, graven är tom, svepningen sjunker ihop.
Det mesta av samtalet kring "Passion" har rört filmens våldsamhet och dess påstådda antisemitism. Det är konstiga debatter. Ja, Jesu lidande skildras på ett fasansfullt och utdraget sätt, men det vore omöjligt att förstå storheten i hans offer om man inte förstod det outhärdliga i hans plågor. Och ja, det judiska rådet skildras som en samling blodtörstiga hycklare, men ondast av alla är de romerska soldaterna och filmens goda gestalter är också judar.
Jag tror inte att "Passion" kommer att omvända de klentrogna och stärka de redan kristna i tron. Jim Caviezels Kristus är gripande men lämnar inget outplånligt intryck där han torteras och dör för oss -- det kanske är så att grundberättelsen är så stark att varje försök att iscensätta den är dömt att bli ett antiklimax.
Mest minns jag Pontius Pilatus, skildrad av den bulgariske skådespelaren Hristo Naumov Shopov. Skickad av Rom för att styra och döma ett obegripligt folk med en obegriplig tro blickar han ut över en rasande folkmassa. De vill att han ska döda en profet som inte gjort något. Alldeles nyss välkomnade de profeten till staden, nu vill de att Pilatus spikar upp honom på korset. Romaren är trött, maktlös, konfunderad. Han tvättar sina händer. Gör som ni vill med er människoson. (TT Spektra)