Det finns ett problem med uppfattningen om att nätmobbningen är en egen företeelse och att den är svårare att freda sig emot eftersom den följer med hem. En 15-årig flicka som Elza Dunkels intervjuat i sin forskning säger att den som anser att det bara är nätmobbning som följer med hem aldrig varit mobbad. Det går inte att lämna den andra mobbningen på skolgården när man går hem. Det blir en extremt ytlig syn på mobbning som bara bygger på det vuxenvärlden kan iaktta istället för att utgå från hur offret upplever det.
– Då riskerar vi att avdramatisera och förminska kränkningarna, säger Elza Dunkels.
All mobbning är allvarlig och kan för den drabbade få långtgående konsekvenser och nätmobbning är en del av detta.
– Vi är så dåliga på att tänka utifrån ungas perspektiv, säger hon.
Svenska barn i riskzonen
Det finns ett starkt samband mellan utsatthet på och utanför nätet. Unga som saknar trygghet i livet är mer utsatta och det finns oftast en koppling mellan kränkningar på skolan och kränkningar på nätet.
Elza Dunkels är verksam i EU-projektet ”Kids online”. Där jobbar man utifrån att barns självkänsla och trygghet ska stärkas. Man pratar om motståndskraft.
– Det är det vi ska jobba med, att stärka barns motståndskraft. Genom att lära barnen att utveckla motståndskraft är de rustade med mentala verktyg för att hantera situationen om de hamnar i en tråd eller ett forum med olämpligt innehåll. Barnen ska kunna känna tillit till livet och till vuxna.
Svenska barn är mer i riskzonen än barn i andra länder och det beror enbart på att svenska barn tillbringar mer tid på nätet och därför exponeras för fler risker.
– Den som inte är ute i trafiken riskerar inte att bli påkörd för att ta en parallell.
Men det innebär inte att svenska barn drabbas i högre grad.
– Barn som är kunniga användare är trygga användare.
Gilla-kulturen
Vuxna tänker inte på att det bara är vi vuxna som kan förhålla oss till nätet eller inte nätet. För dagens unga existerar ingen tid då nätet inte funnits. Vuxenvärlden är snabb på att fokusera på nätets faror och risker trots att många unga stärks och peppas genom sin aktivitet på nätet, men även gilla-kulturen kritiseras av vuxna. Den sägs bland annat vara ytlig och att ingen kan ha flera hundra vänner.
– Samtidigt skulle vi ju välkoma en gilla-kultur i skolkorridorerna, säger hon.
Att vara ytligt vänlig och positiv mot sina skolkamrater skulle i skolan ses som positivt, men samma beteende på nätet kritiseras.
Barnen skuldbeläggs
Elza Dunkels påpekar att man måste lyssna på de unga.
– När det gäller nätet är det vuxna som identifierat problemet och hittat på lösningarna, säger hon.
Genom vuxnas råd till unga att inte dela personlig information och uppmålade hotbilder om vad som kan hända riskerar vi att skuldbelägga barnen. Väljer de ändå att lägga ut bilder och annat kanske de inte vågar vända sig till en vuxen om något händer.
– Vi vuxna ska inte vara experter på något vi inte är experter på, säger hon.
Istället ska vi ha en dialog med barnen, vara intresserade av vad de gör på nätet så att de känner att de vågar vända sig till en vuxen om de hamnar i en situation de inte kan hantera.
Många vuxna trycker också på faran med att allt man gör på nätet får ett evigt avtryck. Att det finns kvar på nätet och att bilder kan hittas av pedofiler eller att de kan redigeras och läggas ut på porrsajter. Vuxna intalar barn att det är farligare än det är, vilket kan skapa onödig rädsla.
– Istället borde vår uppgift vara att lugna och dämpa.
Inte hota och skrämmas
Förutom det eviga avtrycket är vuxna bra på att lyfta fram risker med att bilder och texter kan spridas till en potentiellt oändlig publik.
– Det är ett sådant exempel där fantasin skenar iväg.
Det skapas lätt en panik kring detta. Vuxna kanske tänker på vad de själva gjorde som unga och att livet skulle varit förstört om det hade hamnat på nätet.
Det man glömmer bort är att saker dränks bland allt annat på internet och att det finns kvar, men samtidigt är det så här vårt samhälle ser ut och det är det vi måste förhålla oss till. I framtiden kommer det finnas pinsamma bilder på nätet av så gott som alla.
– Det resonemanget borde vi föra med barnen istället för att hota och skrämmas.
För de allra flesta är det en större kränkning om klasskamrater ser en kränkande bild än om flera okända gör det.
Filter är förkastliga
Familjekontroll och andra filter som byggs in är, enligt Elza Dunkels, helt förkastliga.
Dagens barn måste redan tidigt i livet kunna ta självständiga beslut.
– Riktigt små barn måste lära sig att inte klicka på blinkande rutor.
Genom filter och liknande tekniska lösningar skapas en falsk trygghet och inga filter är helt säkra.
Slinker saker igenom filter är barnen inte alls rustade.
– De vet inte i förväg att de ska vara försiktiga. De är inte lika vaksamma.
Filter tar dessutom tid att ställa in och den tiden är bättre att lägga på att prata med barnen om internet.
– Det är mycket mera resurseffektivt att plocka in filterfunktionen i barnen själva, säger hon.
En del föreslår att man både har filter och pratar om nätet, men det anser Elza Dunkels vara pedagogiskt vansinnigt. Ska man kunna lära sig måste man också kunna se vad det är man ska se upp med. Kommer det inte reklamrutor, uppmaningar om att klicka på länkar eller annat så kan man inte heller förstå vad man ska akta sig för.
Kunskap minskar risken
De barn som har goda kunskaper om hur nätet fungerar och hur de ska förhålla sig klarar sig bättre än andra.
Elza Dunkels gör ännu en jämförelse med trafiken. Om en 13-åring aldrig varit ute i trafiken och sedan släpps ut, hur skulle det gå? Det är samma sak som gäller för nätet.
– Man måste vänja sig vid miljön, avslöja den och förstå hur miljön fungerar, säger hon.
Barn måste lära sig att inte ta saker personligt.
– Folk beter sig taskigare på nätet.
Istället för att lyssna på skrämselrapporter behöver vuxna försöka förstå vad de unga gör på nätet och vara det vuxenstöd som de behöver vara. Många situationer kan uppstå på nätet där vi inte kan förvänta oss att barnen ska veta vad som gäller utifrån regler och vilka följder saker kan få. Det kan verka vara en jättebra idé att filma kompisarna i klassrummet och lägga ut på nätet.
– Vi kan inte förvänta oss att barn ska ha ett sådant konsekvenstänkande eller känna till publicistiska regler.
Lära sig ett förhållningssätt
Det är vi vuxna som måste lära barnen ett vettigt förhållningssätt. Det gäller att kunna upptäcka risker, ha ett kritiskt förhållningssätt och kunna värdera vad som är sant och inte, men också att anamma ett etiskt förhållningssätt på nätet. Hon tar Pokémon Go som exempel:
– Ska man gå in på en kyrkogård under en pågående begravning bara för att det finns en pokémon där?
Om inte vi vuxna hjälper barnen att hitta strategier för aktiviteterna på nätet, blir det barnen själva som får tänka ut lösningar och ett förhållningssätt. Det kan innebära att barnen tvingas lära sig det den hårda vägen.
När det gäller digital kunskap skulle skolan kunna göra mycket mera. Hon tycker inte att det har hänt särskilt mycket sedan hon för 20 år sedan började föreläsa om detta på skolor runt om i landet.
En försvårande faktor när det gäller vuxnas och skolans möjlighet att kunna förmedla kunskap och stötta ungas nätanvändande är att många fortfarande betraktar nätet som en särskild plats.
– Man kan möjligen säga att det är ytterligare ett nytt rum, säger Elza Dunkels.
Ofta beskrivs det fysiska rummet och internet i termer av verkligt respektive overkligt.
– Men nätet är ju inte overkligt.
Många vuxna använder internet relativt begränsat - man betalar räkningar, läser e-post och använder Facebook. För många av dagens unga kan i princip alla aktiviteter ha nätkoppling.
Vi kan inte backa
Själva internet får ofta skulden för kränkningar och hat. Påståenden om att hatet blivit värre dyker upp, men det vet man inte.
– Vi vet bara att vi ser det mycket mera nu. Vi fråntar oss själva ansvaret och lägger skulden på nätet.
Det finns ingen möjlighet att backa, att välja bort nätet.
– Vi har nätet och måste hitta strategier för det.