"Kyrkan har gjorts irrelevant"

– Är man med så tycker jag man ska använda sin röst. Svenska kyrkan har en demokratiskt uppbyggd organisation med drygt sex miljoner medlemmar, därför är det viktigt att många gör sin röst hörd, så vi får många människors perspektiv. Det ska inte vara den lilla gruppen som styr kyrkan.

– Kyrkan har i samhällssamtalet, i media bland annat, gjorts irrelevant och det som är irrelevant tenderar man att inte tala om. Samtidigt ligger vi högt i Ipsos högt varumärkesundersökning. Kyrkan syns kanske inte så mycket i debatten men vi syns i det lokala genom i dop, vigsel, begravningar, barngrupper och gudstjänster, så kontaktnätet är enormt. Människor ser i vardagen att kyrkan är ett viktigt inslag i deras liv.

– En väldigt luthersk tanke är att det är den enskilda människan som lever sitt vardagsliv, det är i det man lever sin kallelse. Det är i det man förverkligar Guds uppdrag. Det är när man byter blöjor, när man går till sitt arbete, när man räcker ut en hand till en medmänniska. Människorna är kyrka i sin vardag.

– Kyrkoorganisationens roll blir då att supporta människor i det. Jag brinner för att människor ska uppfatta att kyrkan bejakar att Gud är närvarande i människors liv. Att detta vardagliga arbete är att bygga Guds rike i världen, det goda riket.

– Det är jätteviktigt att människor är medlemmar i kyrkoorganisationen men en arbetsorganisation inom Svenska kyrkan är inte Guds primära sätt verka i världen, utan det är genom människor och i hela skapelsen. Genom vinden som blåser, regnet som faller och solen som skiner.

– Jag bär själv på en oerhört positiv bild av hur Gud verkar genom människor. Och jag märker när jag talar med människor om detta att många blir väldigt glada. Många har trott att det viktigaste för kyrkan är att människor ska börja gå i högmässan.

– Kyrkans bekännelse står fast. Utifrån det måste man göra sina insatser oavsett vilket parti man kommer ifrån. Jag skulle vilja säga till alla, oavsett kulör: "Här ser du Jesus och det kärleksbudskap han står för. Berätta hur det du vill göra står i relation till hans kärleksbudskap så kan vi prata om det."

– Mest genom att det blir fler som går i kyrkan – många är ju kristna. Folk från andra traditioner som har intensitet och viljestyrka i sitt gudstjänstfirande kommer och vill vara med. Det kliver fram människor som säger "jag kan, jag vill vara med, jag vill vara med och be och bära". Det tillför väldigt mycket vitalitet. Jag är väldigt glad åt det.

– Nej, nej. Det är jätteroligt att människor vill vara medlemmar, det är ett sätt att bära. Vi har stora åtaganden i våra kyrkor så vi behöver vara många, men för att räknas inför Guds ansikte, för att ens liv i vardagen ska räknas inför Gud så behöver man inte vara betalande medlem.

– Vi kallar oss själva för världens mest sekulariserade land, det har vi gjort i 50 år. Trots en trumeld i media, där kvällstidningar till och med har publicerat talonger "fyll i, skriv på och skicka in den här så går du ur Svenska kyrkan och sparar så och så mycket pengar", så lämnar inte folk kyrkan i särskilt hög grad. Och trots en invandring med människor som inte är medlemmar så är fortfarande 61 procent av befolkningen medlemmar i kyrkan. I världens mest sekulariserade land röstar 700 000 människor i kyrkoval. Det är helt makalöst.

– I herdabrevet beskriver jag sju rörelser som jag tror vi behöver göra. En av dem är att göra resan från misstro till hopp. Vi behöver hoppets berättelser. Att vara glad åt dem vi har är a och o.

– En så stor organisation behöver alltid återfinna sitt fokus. I vår tro är det Jesus. Att följa Jesu budskap och leva nära Jesus, det tror jag är det viktigaste, att vi påminner varandra om det. Någon sa en gång, jag tycker väldigt mycket om det citatet: "Församlingen behövs för att vi ska påminna varandra om Guds kärlek." Sen kan kyrkans organisation se olika ut i olika tider. Ibland har kyrkan haft många hus, ibland inga.

– Tittar du ute på landet, där är det enklast att se det, där är bensinstationen borta, affären nedlagd, posten är väck, länsman har flytt, skolan är borta, men kyrkan är kvar. Så ska det fortsätta vara, om än på nya sätt. Sett i ett övergripande samhällsinstitutionsperspektiv så är kyrkan den institution som lägger ned minst. Det behöver vi berätta, både för oss själva och för samhället.

– Det vi ser är en megatrend av samhällsomvandling där gudstron kanske inte går ner så mycket, men viljan till institutionell religionsutövning går ner. Men viljan för allt institutionellt går ju ner. Så det är inte kyrkan det handlar om utan samhällstrenden.

– Media talar mycket om tomma kyrkor och åker ut till Knäckebröhult och plåtar en tom kyrka. Det är klart den är tom, där bor ju inget folk längre. Det beror inte på medlemstapp, det beror på folkomflyttningen. Visst är det många som lämnar kyrkan men ett större hot är födelsenettot. Att många av de som dör är medlemmar och färre av de som föds blir medlemmar.

– Det här ser vi i hela folkrörelse-Sverige. Roa dig med när du kommer tillbaka till redaktionen och titta på hur många medlemmar de politiska partierna hade 1970 och jämför med idag. Och så gör du samma jämförelse med kyrkan. Kyrkan håller ställningarna betydligt bättre än partierna.

– Det kanske låter som jag skönmålar, men det gör jag inte. Grunden för oss är att börja där energin finns. Samma sak med gudstjänsten, sörj inte att 135 platser i kyrkan står tomma, gläds över att 15 är där. Ni 15 som är där, fråga er vad en energirik gudstjänst är för er, fira det och ta sedan med era vänner. Jag har sett det fungera förr.

– Jag tror det primärt handlar om bönehus, frikyrkohus, på landet. I storstäderna har det stängts eller sålts ett fåtal kyrkor. Jag arbetade tidigare i Stockholm och där såldes ett par, tre stycken. Här fördes det resonemang om att stänga Åtvids stora kyrka men den renoverades i stället. Vi håller i våra kyrkor, vi är angelägna om dem. Dessutom ändras omständigheterna. Vi tänker i sekler och millenier. En kyrka nere i Lunds stift byggdes på 1300-talet, revs år 1900 ungefär då man byggde en större. 1950 var bygden avfolkad och då kanske kyrkan skulle ha rivits men det gjorde man inte. År 2000 stod kyrkan mitt i ett bostadsområde med 10 000 invånare och de har nu byggt ut den. Det är den typen av cykler vi behöver tänka i.

– Du minns själv när vi var 8 miljoner i det här landet. Nu är vi 10. Om hundra år är vi 20 miljoner. När Linköping då är dubbelt så stort så kommer mycket av det som idag ser ut som tomma byar på slätten vara små förorter. Där människor bor bofast med en liten kyrka i mitten så tenderar folk att relatera till den kyrkan, det blir som en symbol för byn.

– Mina föräldrar är kristna så jag är uppvuxen med den. I ett sekulärt samhälle kan man ju aldrig åka med någon annans tro så jag kan se tydliga vägval där jag bestämt mig "det här står jag för, det här är mitt".

– Jag hade i tonåren tider av ganska starka tvivel där jag någon gång fick rannsaka mig själv, "är detta mitt eget eller är det något jag bär från andra?". Jag kom fram till att det var mitt eget.

– I det lutherska är tron inte bara personens egendom utan det är också kyrkans gemensamma tro. Bildligt talat: Man behöver inte se tron som ett eget paraply som jag själv måste se till att hålla tätt. Man kan också se tron som kyrkans tak, där jag får gå in och få skydd.

– De där bilderna tror jag är viktiga så man inte lägger ett krav på individen att tro på rätt sätt. Det räcker faktiskt med att vara i sammanhanget. Du kanske inte kan be själv men du kan be någon annan be för dig.

– Jag tror du hör att i detta ligger för mig en väldig glädje i att hjälpa människor att hitta den tro de har.

– Ja. Tvivel är trons växtvärk. Så tvivel är inte motsats till tro, det är en del av ett friskt liv i tro. Om man tror att Gud har skapat alla människor, som jag tror och har skrivit om i herdabrevet, så innebär det att alla människor har en historia med Gud och alla har något att berätta om Gud.

– Ja. Det sägs ibland att vi bara skulle hjälpa kristna, men det är fullständigt absurt. Om man hittar en människa som blivit slagen så frågar man inte vad den människan har för trosbekännelse, utan man hjälper. Det är bara så.

– Det måste vara när det kom en ny präst till Bymarkskyrkan i Jönköping. Jag satt med min mor, jag kanske var fyra-fem år, och hon berättade "det där är den nya prästen, Ragnar, och där sitter hans dotter, hon är lika gammal som du". Där satt en liten flicka och dinglade med benen. Hon blev sedan en av mina närmaste kompisar under uppväxten.

– Nej, de var lärare. Min far är död i dag, men min mor lever.

– Ja, det gjorde vi. Det är en av de fina sakerna med kyrkogång, att bestämma sig för någon slags regelbundenhet. Orden och musiken blir som ett vardagsrumsmöblemang. Någon del i gudstjänsten trivs man bättre i, som i fåtöljen, ibland vill jag ha ny utsikt, när jag vill höra något nytt, då går jag till fönstret.

– På ett okomplicerat sätt. Som att be aftonbön, tacka Gud för maten. Det blir ett sätt att visa att tron inte sitter i mina egna starka känslor utan Gud finns där i vardagen oavsett om jag reflekterar över det eller inte. Det är ett gammalt lutherskt sätt att förhålla sig till tron, vi gör inte så stort väsen av åsikterna kring tron, vi lever och vet att Gud är här och talar anspråkslöst med Gud om det som händer.

– Jag vet inte, men vi är väldigt glada åt det, vi har aldrig träffats så mycket som nu. Vi ses regelbundet på biskopsmöten, det är jätteroligt. Det har hänt förr, bland annat på 1700-talet här i Linköping och i Göteborgs stift nu i modern tid med bröderna Eckerdal, Per (nuvarande) och Lars (1991-2003).

– Det fanns ett sånt där vägskäl då, någon frågade mig "går du i kyrkan?". Jag svarade "ja du vet mina föräldrar tar med mig dit". Jag kände inom mig att det där var ett riktigt dåligt svar. Jag stod inte riktigt för det. Jag kände att så kan jag inte ha det. Så jag tänkte igenom det och kom fram till att jag faktiskt ville detta, jag står för det, det är mitt. Så efter det har jag gett bättre svar.

– Det är mitt, jag vill det, jag tycker om det, jag tror på Gud.

– De senaste åren har sekularismen stigit fram som en egen religion, där finns många krafter som medvetet försöker mota ut kristen tro. Man kallar det neutralitet men det är i praktiken en egen religion som går ut på att människor inte ska möta Gud, inte höra berättelser, tal och sång om Gud. Det är ett förrädiskt sätt att iklä sig objektivitetens roll när det i själva verket är ett livstolkningssystem. Den är en aktiv kamp mot kristendomen. Det syns tydligt.

– Jag vill inte bidra till polariseringen, jag tror ju att även de människorna är skapade av Gud och har något som är intressant att höra på och samtala om. Så jag blir glad varje gång vi kan prata på ett komplext sätt och se att det inte är svart eller vitt. Det finns många nyanser, vi kan lära oss av varandra oavsett vad vi kallar oss.

– Ibland låter det som om unga människor behöver skyddas från att höra det kristna kärleksbudskapet i skolan. Då blir jag brydd. Det är så kontraproduktivt. Om vi vill bygga ett gott samhälle så vill vi att många röster ska höras.

– Sedan har vi klimatkrisen som kommer att driva iväg människor så att det 2050 är 250 miljoner på flykt, enligt forskare. Kyrkans uppgift i det här sammanhanget är att envist berätta berättelsen om oss som individer, oss som samhälle, som del i en världslig gemenskap. De olika gränser som vi sätter mellan oss är i ganska hög grad fiktiva och ofta inte särskilt gamla. Vi kan inte låta flykting- och klimatkris stanna vid min dörr, Sveriges gräns eller EU:s gräns. Vi måste hjälpa dem som flyr. Kolröken blåser dit den vill, vi måste alla hjälpas åt med problemen.

– Det är inte de fattiga som är problemet, det är fattigdomen. Det är inte översvämningarna som är problemet, det är klimatkrisen. Ju närmare vi kan komma att lösa de verkliga problemen desto bättre är det. Där kan kyrkan använda sin röst för att påminna om värde- och värderingsfrågor. Vi talar gärna värde, men aldrig partipolitik. Vi får aldrig titta för snävt, då tappar vi perspektivet.

– Det är som att ställa en femåring framför en hylla med smågodis och säga "välj en!". Ska jag nämna något så är det min egen bönestund på morgonen, den är jätteviktig. Och de små samtalen med människor, när jag får vara ute i stiftet och möta människor, där man tar och ger och hittar varandra. En kyrkas vackraste prydnad är inte dess väggar utan dess församling. I varje kyrka finns en stor skönhet i människorna man möter där. Leendena, blickarna, bönen man upplever, det sammanhanget gör att varje kyrka är en pärla.

– Jag hoppas att "what you see is what you get" (det du ser är vad du får). Jag hoppas det. Livet ska hänga ihop. Det är jätteviktigt för mig. Jag vill inte spela. Är det inte äkta så kan det vara.