Kristina Carlstedt har arbetat med miljöfrågor i hela sitt liv, först som kommunal miljöinspektör, senare som bygg- och miljöchef. Hon har tjänstgjort i Kristinehamn, Stockholm och Hammarö.
Förr hade Naturvårdsverket en specialutbildning för hälsovårdsinspektörer, som skulle se till att hälsovårdsstadgan (paragraf 14) upprätthölls. Kommunerna skrek efter kompetensen och raggade personal redan på utbildningen. Senare läste Kristina avfallsplanering på Chalmers.
Hela yrkeslivet har avfall, hållbarhet och sopsortering varit i hennes fokus. Hon brann som nyutbildad och hon brinner än i dag, som pensionär.
Via makens arbete på Sjöfartsverket kom hon att bli bosatt i Norrköping.
– Jag utbildade mig i slutet av 60-talet och hörde till dem som kedjade fast sig på olika platser när vi protesterade mot korkade miljöbeslut. Under 80-talet svalnade människors miljöengagemang och sedan har det gått stadigt utför. I dag tycks folk tro att man kan köpa sig fri, köpa en ekovara istället för att fatta större, aktiva beslut som främjar miljön.
Hon lever som hon lär. Åker alltid tåg om det går. Går mycket. Har tygkassar med flera decennier på nacken som hon använder inte bara när hon handlar utan när hon transporterar skor, papper eller vad som helst. Braun kaffebryggaren (den första droppfria) har hängt med i 32 år. Hon har fortfarande en "motionsbefrämjande" tjock-tv som saknar fjärrkontroll, ty "bekvämlighet är miljöns största fiende". De sex barnen och alla barnbarnen har fått begagnade leksaker till födelsedagar och jul.
– Jag är stolt över att ett av barnbarnen köpte en kostym på Myrorna när han skulle ta studenten. Han använde den en gång och lämnade den sedan åter till Myrorna.
Hon beskriver sig som en miljödinosaurie.
– Sverige blir aldrig fossilfritt så länge jag lever, för jag är det sista fossilet, ha ha.
Hon oroas över ett konsumtionshjul som snurrar allt snabbare, om allt fler förpackningar och tillsatser. Och okunskap.
– Människor sorterar soporna fel eftersom de inte kan skilja på förpackningar och material. En stekpanna är ingen förpackning och kan alltså inte läggas i containern för aluminium. Likaså kan inte en keramikmugg läggas bland glas, den förstör ett helt kok! Det vore bättre om vi koncentrerade oss på materialåtervinning fullt ut. Men det är inte helt enkelt, många produkter består av exempelvis både plast och aluminium.
Miljöengagemanget fick hon via bröstmjölken. Morfar drev en anspråkslös antikhandel på Drottninggatan i Stockholm. Han tog rätt på allt möjligt, lagade grejerna och sålde vidare med förtjänst. Där och då fick Kristina en känsla för gamla ting.
– Det är så mycket i dag som köps helt i onödan. Pappa lärde oss barn att göra en konsekvensanalys när vi ville ha någon fjompig prydnadsgrej: Vad ska jag ha den här till? Blir jag gladare av den? Blir livet roligare? Vad händer om jag INTE köper den?
Hela barndomshemmet var fullt av begagnade böcker som fadern samlat på sig. Och de kom till användning när huset i "Stranden" vid Vänern skulle tilläggsisoleras.
– Mamma var engagerad i Rädda Vänern. Det fanns en pappersfabrik som förorenade vattnet, vi ungar blev "bruna utan tvål", som de vuxna sa. En docent kom och mätte kvicksilverhalten i gäddorna och det var enastående högt.
Saker är för billiga i dag och behandlas ofta som engångsgrejer.
– Som all campingutrustning som lämnas kvar efter Bråvallafestivalen. Att tälten inte samlas in och kommer flyktingläger världen över till del är skamligt. Men det är som med alla tekniska grejer, kvaliteten blir allt sämre och det finns en "inbyggd produktföråldring" för att hålla hjulen igång.
Alla beslut som tagits för miljöns bästa har inte varit smarta.
– Hu nej. Tänk bara när staten gick in och subventionerade direktverkande el i kåkarna på 1970-talet, bara för att elen var billig just då. Braskaminer blev något fult som sotade och hade sig. Sedan kom oljekrisen och gjorde elen jättedyr.
Tygblöjorna var inte heller något schackdrag där och då, visade det sig. All maskintvätt av dem belastade naturen etter värre.
– Och nu är blöjorna så bekväma att ungarna går i dem nästan ända fram till skolåldern. Men det är ju ett annat slags bekymmer . . .
I dagarna har fler än matbutikerna börjat ta betalt för plastkassarna. Detta borde inte vara något problem, anser Kristina.
– Jag har aldrig köpt en plastpåse i hela mitt liv, jo, men bara den sköra typen av nedbrytbar majsstärkelse, som används till sopor. I övrigt använder jag tygkassar. De kraftigaste och bästa har jag haft i många decennier.
Tygpåsetillverkningen är inte okontroversiell, sker i fattiga länder och ofta på miljövidriga sätt.
– Men jag köper ändå inte argumentet att plast är mindre dåligt än tyg. Plast är alltid fossilt framställt, en bra tygkasse håller hela livet och kan vara med i bouppteckningen! Det är främst färgningen av tygkassar som är problemet och som måste övervakas. Naturfärgade är att föredra. Men nu när det efterfrågas lätta jobb förstår jag inte varför vi inte kan sy våra egna påsar, här i Sverige.
Ett annat kapitel som retar upp Kristina är inredningshetsen.
– Det ska göras om till förbannelse. Renoveras fast ingen färg flagar. Bytas ut saker bara för att de kan bytas ut, trots att det inte är något fel på dem.
När någon flyttat in i ett nytt hem och får höra "oj, här har ni mycket att göra!", ser hon rött.
– Det blir en hets kring boendet som totalt har spårat ur. För att inte tala om alla dessa fjolliga fruntimmer som i inredningsprogrammen placerar 500 kuddar i varje säng och soffa. Varför då? Då kan man ju inte vara i dem!
Fräser den arga miljökärringen, drar på sig skinnskorna hon fick av maken för elva år sedan och rycker åt sig en tygkasse.
Här behöver handlas lite käk.
