Jag kliver av tåget på Malmö central och tittar efter Niklas Orrenius.
En bit bort på perrongen ser jag honom, ståendes högt på en bänk vinkar han åt mig, samtidigt som han tittar ner och talar med en förbipasserande resenär.
Efter ett tufft 2015 är Motalasonen tillbaka i blickfånget, i centrum för debatten, mer hyllad än någonsin. 23 november kan han vinna Stora journalistpriset och 28 november Augustpriset.
– Välkommen! säger Niklas och sträcker fram högerhanden.
Vi har träffats många gånger tidigare, främst på 90-talet då vi jobbade på samma redaktion, och visst är han sig lik.
Taggad som en idrottare i hela sin utstrålning, med en hjärna på högvarv och en påtaglig nyfikenhet för allt runt omkring sig.
Vi kliver in i en taxi och när chauffören börjar med att be om ursäkt, "jag bor inte i Malmö så jag hittar inte så bra", så säger Niklas direkt:
– Var bor du då?
Och så är samtalet med chauffören igång.
Vi kliver av vid Ribersborgs kallbadhus, som Niklas valt som intervjuplats.
– Jag älskar att bada kallt. Det har ju samma effekt på kroppen som träning. Man känner sig så himla pigg efteråt!
För ett år sedan stod Niklas mitt i en hatstorm.
Familjen, jobbet, privatlivet, allt sattes i gungning.
– Det var väldigt jobbigt eftersom min familj drogs in i det. Tidigare hade jag fått en del hat och hot, men aldrig familjen. Pseudonymen Julia Caesar, en opinionsbildare i den högerextrema nätsfären, skrev att jag hade kränkt henne i hennes hem, hon beskrev det som att jag hade jagat henne. Då började hennes fans göra detsamma med mig.
– De la ut min adress. En känd högerextremist som är fälld för brott kom hem och fotade i min trappuppgång och la ut bilderna på sin twitter med ord som ”jag kommer tillbaka dag eller natt”.
– Jag är lite kluven till hot. Visst, jag blev väldigt tagen av det, just att det drabbade familjen, mina barns mobilnummer låg ute på nazistiska kommentarsfält. Det vill man ju inte, att ens barn ska få en hotfull nazist i örat. Vi fick väktare, larm och skyddad identitet.
Å andra sidan var det övergående. Nu är det inte alls så. Det är som svärmar. När svärmarna är över dig så är det fruktansvärt jobbigt. Jag är fortfarande skakad över hur det blev då för ett år sedan.
– Men jag vill betona, Sverige är ett av världens tryggaste länder. Det är generellt inte farligt för oss journalister här. Det är farligt för journalister i Turkiet och Ryssland, mer auktoritära stater, men om man inte kan berätta om kontroversiella grejer i Sverige, var i helsicke skulle man då kunna göra det?
– Jag checkade ut ett tag efter det där. Tog tjänstledigt. Jag märker att det har förändrat mig på så sätt att jag tycker det är jobbigare med stora publiceringar numer. Jag nojar mer kring dem.
Vi sätter oss i bastun. Det vi ser är Öresund, det vi talar om är Östergötland.
Niklas växte upp i Motala med mamma Ylva, pappa Hans, storasyster Lisa och lillebror Johan. Mamma och pappa bor fortfarande kvar, båda jobbar idag som jurister på byrån Orrenius & Cederberg.
Att prata uppväxt och Motala får Niklas att lysa, historierna forsar ur honom.
– Det var ett bra ställe att växa upp i. Fram tills jag fyllde 11 så bodde vi på Väster i ett kedjehus. En väldigt trygg uppväxt med massor barn i kvarteret, landhockey på vändplanen, fotboll, och nära att åka ner och bada. Och mycket bandy var det. 80-talet var ju IFK Motalas guldålder och det engagerade hela stan även om man inte var så sportintresserad. Nå´t år kom det 8 550 personer när IFK spelade mot Boltic. Det var sånt enormt sug. Nu inser jag att bandy är en liten sport, men då var IFK-spelarna som gudar för oss barn. Franka Nordlund och de andra var mina Zlatan.
– Jag spelade mycket tennis, pappa var ordförande i tennisklubben, så det var mycket som kretsade kring sport. Efter Väster flyttade vi in till stan, bredvid tingshuset.
– Jag har alltid tyckt att Motala har en väldigt vänlig stämning. Det stämmer inte överens med den bild många har av hur det är i mellansvenska industristäder, att det är hårt. Men jag har inte upplevt det så i Motala. Klart jag minns slagsmål på högstadiet och sånt, men den dominerande känslan är att det är en stad där folk tar hand om varandra.
– Förresten, jag ska visa en bild. Jag hittade den när jag var hemma senast och fotade av den.
Niklas plockar fram telefonen och letar fram bilden.
– Det här är en typisk bild från min barndom. Jag är 10–11 år och har fastnat mitt i avklädningen efter en träning, djupt insjunken i någon karta av något slag. Så var det ofta, att jag fastnade i något i timtal. Som i en egen bubbla. Jag läste väldigt mycket.
Hur var din tonårstid?
– Jag gick högstadiet på Zederslundsskolan. Just där tyckte jag att det var en hård stämning. Som det ofta är under högstadiet. Det var min sämsta tid under uppväxten. Det var nog många som inte mådde bra där då.
– Att vara kille där handlade mycket om våld. Man fick muskeldödare, hårda slag på armen, när man gick förbi andra, eller så pepsades man på hjässan med ett pingisracket. Det var en del av vardagen, något som pågick varje vecka, vilket jag tror inte många föräldrar var medvetna om. Det var härligt att börja på gymnasiet.
– Vad säger du, ska vi hoppa i?
Vi kliver ur bastun och ner i det niogradiga vattnet. Vi doppar oss, jag i två sekunder, Niklas i fem och det känns hur blodet forsar genom kroppen.
– Visst är det underbart! utbrister Niklas.
Mm, svarar jag och skyndar in i bastun igen.
En läsande sportkille alltså?
– Ja och när jag kom över till USA som 16-åring, till en liten håla i Ohio, så blev det nästan bara sport. Här i Sverige var jag medelmåttig i fotboll, men där blev jag stjärna. Hamnade i skollagets anfall, med runt 150 åskådare på matcherna, och referat i tidningarna där det stod ”Nick Orrenius scored”. Det tyckte jag var stort. Så spelade jag mycket tennis, även det i skollaget. Så det var precis som ens romantiska bild om hur det skulle vara ett sånt utbytesår, med skollag och sånt.
– När jag kom hem behöll jag collegestilen, och när jag hamnade i ett bohemiskt kompisgäng med mer kavaj och cigg så försökte jag kombinera det, med collegetröja under kavajen och en bok i fickan. Jag försökte vara både och och lyckades rätt bra med det.
– Motala var tillåtande. Det fanns olika sätt att vara på. Inte i högstadiet, men i gymnasiet. Vi var litterärt intresserade i gymnasiet, jag och några kompisar som jag fortfarande har kontakt med, och diskuterade ofta böcker och annat.
– Min identitet var mycket att jag var bra i skolan. Jag vann nutidsorienteringen i åttan och fick Östergötlands plats på nobelutdelningen. Det var stort att få komma till Stockholm för att jag kunde mycket. Det som var annars hög status på Zederslundsskolan var att vara jäkligt bra på bandy och kunna ta riktigt stora snusar. Det satt snusar överallt, tak, väggar och golv. En konstig sorts grabbighet. Så det var skönt att vinna den där nutidsorienteringen. Det kombinerade intellektuellt arbete med min vilja att vinna.
Vi tar ett dopp till, och lite bastu på det, innan vi klär om och tar oss vidare för lunch.
– Jag var ute med ett östgötagäng igår och följde MFF:s guldmatch. Ett gäng gymnasiekompisar från Motala som råkar bo här nere. Vi var på en nyöppnad fransk restaurang och åt oerhört tung mat. Så idag tänkte jag vi skulle äta lättare.
Vi åker till hamnen, restaurang Saltimporten Canteenen, där det serveras en lätt lax. Fräscht som tusan.
Du sa att du hade lätt att fokusera som barn, har du det fortfarande?
– Ja, jag kan gå in i en jobb-bubbla och se framför mig hur det ska göras. Det är jag bra på. Men det är ju bara en del av livet. Det svåra är att få struktur på allt, på hela livet. Förr var jag lite mer bohemisk, tänkte att livet löser sig om man bara vill väl. Nu, med det här jobbet och trebarnsfamilj, så har jag insett värdet av struktur. Jag har just skaffat en sån här.
Niklas plockar upp en papperskalender.
– Förut tyckte jag att jag kunde hålla alla viktiga grejer i huvudet, men nu är det så många så det kan jag inte längre. Jag kan skämmas när jag tänker tillbaka på hur jag såg på planering förut, att det bara var tråkigt, bara något för tråkmånsar. Men det är ju tvärtom, bra planering frigör tid för fantasin.
– Just nu snurrar det otroligt fort, det känns som jag har två jobb. Jag jobbar heltid på DN plus att jag jobbar mycket med boken ("Skotten i Köpenhamn"), det är en hel del med lanseringen kring den.
Telefonen ringer. Det är Niklas förläggare Daniel Sandström. Boken ska lanseras utomlands och de två diskuterar vem som kan hjälpa dem med det i Danmark.
– Allt kommer nu, mellan 40 och 50 år när jag har små barn, det hade ju varit bra om något kommit när jag var 25 och bara såg på Simpsons jämt. Utmaningen nu är att bli bättre på att säga nej så inte yrket svämmar över i privatlivet. Jag har tidigare jobbat mycket med öppenhet, men jag har insett att jag mår bättre om jag separerar arbete och privatliv. En del trivs med när de går samman, men jag gör inte det.
– Vill du ha kaffe?
Niklas avbryter tvärt, far upp och hämtar två koppar kaffe.
Du växte upp med föräldrar som satsade hårt och framgångsrikt på sina karriärer. Nu gör du detsamma själv. Vad är dina tips, hur får man det att fungera?
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag träffar mina barn så mycket som jag önskar. Jag brottas med det. Jag är borta lite för mycket. Som många andra jobbar jag med balansen.
– Många säger ”jag satsar på kvalitet i stället för kvantitet med barnen” när de ska förklara sitt livspussel. Jag tror inte på det. Barn är olika och har olika behov. Jag var mycket ensam som barn och trivdes med det. Andra trivs inte med det. Jag läste väldigt mycket. Jag och min syster var alltid de som hämtades sist på dagis, vi var de enda som såg halv sex-barnprogrammen på tv där. Men det var inte så att jag kände ett avstånd till mamma och pappa, för de var väldigt bra när de kom hem och vi gjorde mycket på helgerna.
– Vi var ett samhällsintresserat, diskuterande hem, där både mamma och pappa hade samhällstillvända yrken. Pappa som advokat hade ofta försvararperspektivet, han såg något gott i människor, och mamma mer polisperspektivet. Det blev en del intensiva diskussioner vilket förstås var intressant för oss barn. Jag minns bland annat när pappa representerade en del flyktingfamiljer. Det skapade diskussioner, om de skulle få stanna eller inte. Deras öden kom in i vårt hem.
Vi lämnar restaurangen och på vägen ut stannar Niklas till vid filmaren Fredrik Gertten, mannen bakom fotbollsfilmerna Blådårar. De pratar en bra stund, mest om Malmö FF:s guldfirande kvällen innan, innan vi börjar gå mot centralen.
Det känns som du har rotat dig här?
– Ja, verkligen. Nästa år är det 20 år sedan jag flyttade hit. Vi trivs jättebra. Men både jag och Emma har våra föräldrar kvar i Motala och ju äldre de blir desto större behov känner vi av ett eget boende där i närheten. Det är det enda jag längtar efter, ett litet torp i Östergötland. Det hade varit fint.
Vi avslutar med att ta några bilder utanför centralen.
Niklas säger några fina ord om sitt kära Malmö och då slår det mig.
Det är inte bara familjen, uppväxten i Motala, livet i Malmö och arbetet som journalist han älskar – Niklas Orrenius ser ljust på hela livet, med en pojkaktig, outtröttlig nyfikenhet och vilja att berätta.
Däri ligger hans storhet.
