ossen Jan fick ohyggligt mycket stryk av sin styvfar under hela barndomen och hamnade i en våldsspiral på internatskolan Solbacka. Som vuxen skrev han boken "Ondskan" för att bli av med sitt svarta, tyngande lass.
I går hade filmen premiär.
Vi har stämt träff med författaren på hans gamla skola i Stockholm, Vasa Real, den han blir relegerad från i "Ondskan". För huvudpersonen Erik Ponti är Jan Guillou, men hur självbiografisk är romanen?
- I alla avseenden som du undrar över så är händelserna journalistiskt återgivna, men däremot är våldet minskat i förhållande till verkligheten.
Minskat? Varje läsare av "Ondskan", och vi är många, upplagan lär vara uppe i halvmiljonen sedan den kom ut 1981, måste tycka att det är mycket våld. Men verkligheten var alltså värre, enligt upphovsmannen.
- Det går inte att skriva en sån berättelse, den skulle bli outhärdlig.
Vi går in
- Det är ingen som vet att jag gått här, säger han och så är vi inne i aulan.
De uppfostrande deviserna runt väggarna står kvar:
Framförallt bevara ditt hjärta ty därifrån utgår livet.
Sanningen skall göra eder fria.
Det gäller att så en ädel säd på vandringen genom världen.
- Dem har jag reflekterat över vid åtskilliga tillfällen, säger Jan och slår sig förtjust ner i en bänk, här satt jag och pluggade, man läste ju läxorna under morgonbönen.
- Vi fick höra Guds ord och sen dånade musikmajjen igång orgeln. Det där med "Sanningen skall göra eder fria" stämde väl inte så bra . . .
Nej, den unge Jans värld var fylld av lögner och vuxna som svek och slog. Styvfadern pryglade honom varje dag från han var fem år, mamman tittade bort, lärarna röt och slog - och själv reagerade han genom att bli obstinat och våldsam. Han slog sina skolkamrater, var ledare för ett gäng som lånade ut pengar till ockerräntor och som stal i skivaffärer.
Är det inte svårt att bli vuxen själv med så dåliga erfarenheter av vuxna?
- Nej, det tycker jag inte. Alltså, man gör tvärtom. Jag har aldrig höjt handen i hela mitt liv mot vare sig kvinnor eller barn och dör hellre än att jag gör det.
Annars går det ju ofta i arv?
- Jag fick stryk som pojk och se sån bra karl jag blev ... menar du? Jo, men det där var för mycket för att gå i arv. Ett rejält kok stryk är vad du behöver, som rektorn på Vasa Real sa, ha ha, analys! En riktigt bra analys.
Boken är visserligen
- Jag tror det är komplikationen i hjältens karaktär. Erik Ponti är inte god fast han står på det godas sida. Ibland är han god, men ibland är han ett monster.
- Det är min tredje roman, jag väntade avsiktligt länge med att skriva den eftersom jag inte ville sjabbla bort den. Råmodellen är en film som heter "Slaget om Alger", hjälten Ali La Pointe (jmf Erik Ponti, vår anm) är alls ingen god person utan en fifflare, han har rätt i huvudsaken men är ingen ängel för den skull, det där ville jag ha kvar, annars blir det bara underhållningsvåld eller en våldshyllning. Och det var inte avsikten.
Jan Guillou har förstås sett, och tyckt om, både Benny Haags pjäs (som nyligen gästspelade i Linköping och Boxholm) och den nya filmen. Men han har en invändning:
- De gör huvudpersonen för snäll. Och då försvinner den här komplikationen. Erik Ponti blir bara god - det ska han inte vara. Jag var verkligen ingen nallebjörn, jag kunde spela snäll, men den där brutaliteten som jag hade har jag inte sett hos någon annan människa.
Den brutaliteten inom dig måste du vara rädd för själv.
-- Inte längre.
Han har fortfarande svårt att se filmen "Ondskan" utan att gråta, trots att han gråt-tränat vid videon hemma. Även nu när vi sitter och pratar på en stenbänk på hans gamla skolgård får han någon gång tårar i ögonen. Men mest avbryter han sin hemska berättelse med bubblande skratt. Humorn som en sköld, ett förhållningssätt, en hävstång som drar upp oss ur förtvivlan. För "Ondskan" handlar om motstånd, om att det går att göra motstånd mot förtryck. Frågan är med vilka medel - genom att slå tillbaka eller genom icke-våld enligt Gandhi-modellen.
"Ondskan" var tänkt att ingå i en trilogi, berättar han. Första delen handlar om motståndsrörelsens födelse ("Ondskan"), nästa om dess seger (blev tv-pjäsen "Vargen" som var sådär lyckad, enligt upphovsmannen själv) och tredje delen, om hur motståndsrörelsen tar makten och blir korrumperad, blev aldrig skriven. "Hittills."
- Nä, när "Ondskan" kom ut så skrev Stockholmstidningarna att nu tror vilken tv-kändis som helst att de kan skriva böcker också, hur kan Norstedts ta detta på sitt ansvar, detta är en ondskefull bok som är utomordentligt politiskt suspekt. Då var det inte läge att komma till Norstedts och säga att jo, jag tänkte skriva en tredje del också!
Och så det där muntra skrattet. Jan Guillou är en mycket läst författare, mer läst än de flesta. Men han får inga litterära priser och räknas inte som "fin". Hur ser han på det?
- Med viss humor, jag är övad i detta. Jag har alldeles för många läsare. Jag läste i den fiina tidningen Viii att "Ondskan" litterärt befinner sig ljusår från Guillous övriga produktion. Å satan, tänkte jag, så jag har skrivit en fin bok i alla fall då.
Kastanjen
- På den här skolgården måste jag ha slagits tusen gånger.
Var?
- Överallt. Här där vi sitter, här ovanför var lärarrummets fönster så här kunde man dunka motståndarens huvud i väggen utan att lärarna såg det.
I skolans högtidliga trapphall ställer jag den enkla frågan "hur känns det att stå här?"
- Jo, det är . . . säger han dröjande utan att avsluta meningen. Så fortsätter han med ett jämfotahopp över det där med "känns":
- I och med att marmorn och mässingen och arkitekturen är densamma så är det klart att man minns ett och annat. 35 elever i varje klass, alla stod upp i givakt när de blev tilltalade. Det var en fruktansvärd ordning och disciplin som ledde till att också fattiga barn hade en chans att hävda sig i skolan. Det är ju borttaget i dag, eftersom det är mer demokratiskt nu och alla sitter och snattrar i klassrummen.
- Leif G W Persson, som är god vän till mig, är typiskt en sån där kille i klassen som luktade fotogen, vi gick i olika skolor men det är samma tid, han kom från ett hem utan några som helst akademiska traditioner och hade aldrig blivit professor om han hade gått i en modern skola.
Jan Guillou
- Ja, nej, inte det, men avstängd från undervisningen.
Men om man blir så pryglad av sin styvfar måste man väl bli svårt revanschlysten?
- Jo, det är klart. Och man slår sina klass-kamrater. Men det var inte så farligt då, lite näsblod skulle en gosse tåla. Det var liksom ingen uppståndelse i skolan över ett slagsmål. I dag blir det kuratorer, psykologer, föräldramöten, polis, sammanträden, vilket försätter de mobbade eleverna i ett mycket svårare läge.
Hur då menar du?
- Jo, om man blir mobbad så ska man slå tillbaks med detsamma.
Då är det rätt med våld?
- Då är det rätt med våld, det leder i de flesta fall till att man får stryk då, men det är mycket bättre. Man slipper att bli utsatt för det gång på gång. Den som i stället följer dagens modell att springa och skvallra och drar in hela apparaten av lärare, kuratorer, utredning och i värsta fall polis blir garanterat mobbad för resten av sin tid på den skolan, aldrig respekterad, alltid retad, alltid utsatt för tjuvnyp tills den mobbade byter skola och stämmer kommunen.
Det är ganska kontroversiellt det du säger nu.
- Ja, det är det, därför att den här snällhets- och utredningsprincipen och den demokratiska modellen att man ska snattra i klassrummet verkar så tjusig, men den skadar ju barnet.
Men om någon vuxen hade tagit tag i din situation, hade inte det kunnat hjälpa dig?
- Nej, det tror jag inte, det hade bara blivit trassel, jag hade blivit omhändertagen, ryckt hemifrån, hamnat på fosterhem, träffat Svartenbrandt - och då hade du fått se på en rånarkarriär som hade varit en klassiker i dag.
Vi hittar inte
"Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras!" vrålade rektor.
Efteråt är han förkrossad och ser sin framtid grusad:
"Den som inte kunde gå ut läroverket kunde inte ta studenten och den som inte kunde ta studenten fick sitt liv förstört."
Om den lärare som dykt upp och i DN och Expressen hävdat att Jan inte alls blev relegerad utan att han var en mardrömselev och att det var hans mamma som ville att han skulle byta skola, säger han bara:
- Han var inte med på rektorsexpeditionen. Det är möjligt att något formellt beslut inte var fattat i relegationskollegium, det kanske inte behövdes, vad vet jag, jag var bara barn, men rektors budskap var klart. Jag var relegerad och han hade ringt runt och varnat andra skolor för mig.
Och den vuxne Jan har full förståelse för att rektor ville bli av med honom, som han slog kamrater och bar sig åt.
Nu står vi
Idrottsintresset tog han med sig till internatskolan Solbacka, dit han skickas av sin mor som sålt några av familjens värdefulla tavlor för att betala skolavgifterna. Han hade föresatt sig att det var slut med våld nu, helt slut, men på Solbacka gällde "kamratuppfostran" och när unge Jan vägrade passa upp på de äldre eleverna, som alla andra, eller ta emot peppisar (smäll i huvudet) började våldsspiralen igen.
- När jag efter två år åkte från Solbacka var det helt klart att med några fler steg på den här vägen så är det Kumla och we cant have that. Jag tänkte att de här händerna, fulla av ärr, har läkt tills höstterminen börjar och då ser ingen vad jag är för en. Om jag bara kammar ner luggen och låter snäll så är allt över.
Och det har han lyckats hålla - utom två gånger berättar han. Den första är när han kommer hem, 2 år och 18 kilo senare.
- Då vid den första middan får min styvfar för sig att han ska återuppta en gammal fin tradition, eftermatenstryket, jag uppfattar det som ett självironiskt skämt så jag skrattar till.
- Men nejdå, han menar allvar. Jag minns att jag grubblade över två saker, det ena är de där hundarna som han piskade, att de skulle ha kunnat slita honom i stycken. Varför gjorde de aldrig det? Och hur var det med principen aldrig mera våld?
- Och sen misshandlade jag honom så att han var borta på sjukhus i en sex-sju veckor. Och kom aldrig mera tillbaks. Hans förtrollning, greppet, över min mor hade släppt.
Blev du dömd?
- Nej, han hade ramlat i trappan.
Och den andra
- Jag var ute med Östermalms minsta kommunist och affischerade mot EEC, kapitalets sammansvärjning, och vid Karlaplan kommer det fram fyra Östermalmsynglingar och Hitlerhälsar. Det var väldigt ovanligt på den tiden, jag tror inte de var nazister utan ville uttrycka en bestämt annorlunda politisk uppfattning. Och så skulle de slåss. Jag står där och tänker "jag har slutat med det här, jag har slutat med det här, jag kan springa ifrån de där killarna".
- Men då börjar den här lilla faan jag har bredvid mig bjäbba om yttrandefrihet. Jag kan ju inte springa ifrån honom och lämna honom åt de här killarna! För att få igång bråket sträcker en av de här ynglingarna fram ansiktet, pekar på hakan och säger "slårå om du törs!". Jag minns att jag hann tänka "undrar om det fortfarande får samma effekt?"
- Han är medvetslös innan han har träffat marken och den andra som stod intill är ock
- Han är medvetslös innan han har träffat marken och den andra som stod intill är också träffad och blöder och det är väldigt bra för då böjer de sig fram och blodar ner allting och blir rädda. Och då var de andra två inte längre sugna.
Sedan har han
- Jag har kunnat avvisa hundratals försök till bråk på krogen. Det bygger på att man inte är rädd. Och att det märks.
Berätta om hundarna!
- Min styvfar tyckte om att ha hundar som han misshandlade så att de blev tokiga. Den jag tyckte mest om var en schäfer som hette Kosack, han blev sinnessjuk och lika kolossalt aggressiv som jag blev.
- Jag minns när jag var 7 år och vi bodde i Norrköping. Brevbäraren kommer med ett rekommenderat brev och ropar hallå, är det nån hemma. Hunden som inte skäller lägger sig bakom dörrarna och väntar. Hallå, ropar brevbäraren igen och så går han in. Då kommer monstret och brevbäraren blir så innihelvete biten. Och sen fick han betala skadestånd till oss för nåt sorts intrång.
Norrköping? Jan Guillou berättar vidare:
- Den där oduglige mannen fick ett kritbruk i trakten från sin svärfar, men det gick förstås åt helvete och vi fick flytta tillbaks till chaufförsbostaden i Saltsjöbaden.
Den person Jan Guillou kallar "den oduglige" är förstås styvpappan. "Den charmerande pianisten XX" som den hunsade styvsonen sarkastiskt uttrycker det i dag.
Jag har tänkt mycket på din mamma, det ligger en kärlek till henne mellan raderna i "Ondskan".
- Hon är också ett offer, säger Jan Guillou snabbt, en misshandelshustru.
Lever din mamma?
- Ja, fast hon har varit döende i 20 år. Hon har efter sin mor ärvt ett hypokondriskt drag som gör att hon tror att hon ständigt ska dö och det har hon hållit på med i 20 år.
Har hon sagt nåt om boken?
- Nej, hon har aldrig sagt nåt om den.
Va? Men du pratar med henne, ni har kontakt?
- Nej. Inte särskilt ofta. Det är när hon ska dö, men nu går jag inte på det där längre, känner mig så fånig om jag infinner mig med blommor bara för att hon ska dö och så gör hon inte ens det.
Du har inte så jättebra förhållande till dina föräldrar?
- Nej.
Dagen efter följer vi med till Solbacka i Sörmland, kursgård sedan internatskolan lades ner 1973. Här ska bli intervju med Rapport, bara en i raden av intervjuer de här veckorna. De höga träden kastar långa skuggor över välskötta gräsmattor i sensommarsolen, i receptionen finns ett litet bokbord med "Ondskan", här är sjöutsikt, frukt på fat, smakfulla fåtöljer och "konferens" till 100 procent.
- Där var vårt elevhem, och där bodde Silverhielm.
Jan Guillou pekar och hittar snart varenda plats vi känner igen från "Ondskan". Matsalen, där den stora uppgörelsen kommer, måste ha varit trång, mycket trång, förstår vi. Jan visar hur borden var ställda, var han satt, var rektor satt. Det är inte stort svängrum och man förstår att blodet mycket väl kan ha stänkt i rektors tallrik när "Silverhielm" misshandlar den uppstudsige "Ponti" som bara står och tar emot. Det är hans seger, att inte slå tillbaks och inte falla omkull.
- Just här står jag, så lutar jag mig mot väggen, håller händerna bakom ryggen och tar tag med höger hand om vänster handled, visar han och berättar hela historien nästan på pricken så som den beskrivs i boken.
I skolhuset hänger de gamla klasskorten på väggarna. Jan lutar sig fram, hittar sig själv, vännen "Pierre" och sen de äldre elevrådsmedlemmarna, plågoandarna som "uppfostrade" de yngre. Allt medan lärarna drog sig in på sina rum och spelade klassisk musik.
- Titta här på honom som jag slog halvt fördärvad på slutet och som jag betraktade som ett jävla monster, vad ser man? Man ser en lätt fånig, lite nervös, osäker tonåring, varken mer eller mindre. Han är offer för ett system i lika hög grad som jag.
Vi enas om att det beror på att de vuxna abdikerat och lämnat över till alldeles för unga människor. Som i "Flugornas herre" där en grupp pojkar hamnar på en öde ö.
- Flugornas herre, ja, det förvånar mig att inte fler har sett just den parallellen för det är alldeles uppenbart att pojkarna förvildas om de lämnas vind för våg, det är då de förvandlas till monster.
Naturligtvis är det en och annan från Solbackatiden som hört av sig. Och alla håller inte med om Jans beskrivning.
- De är inte så många och de är uppdelade i två grupper, säger Jan, den unge ädlingen där (pekar på en av rådsmedlemmarna) minns ingenting. Han tillhör dem som inte förstår någonting, inget av detta har hänt säger de och de minns ingenting. Och den andra säger "äntligen, fy helvete vad bra, jag hade tänkt skriva själv nån gång, det måste komma ut". Så det är 100 procent hålla med eller 100 procent inte förstå alls.
Det är två scener i filmen som är autentiska, enligt Jan Guillou, och det är när han ser dem han gråter. Först är det misshandeln i matsalen. Och sen är det korsfästelsen. Nu går vi över gräsmattan och söker platsen där han spändes upp mellan fyra järnspett, som han själv tvingats slå ner i marken, och sedan skållades med varmt vatten, följt av iskallt.
- Här måste det ha legat ett hus till, säger Jan fundersamt, det är borta nu, och då skulle jag påstå att korsfästelsen är ungefär. . . här.
Hur känns det när du står här?
- Ingenting (ganska tyst), det var 40 år sen.
Sen berättar han hela händelseförloppet, återigen som det beskrivs i boken, och slutar med hur han bestämmer sig för att han ska ägna resten av sitt liv åt att "se till att den här skolan upphör att existera, jag ska ta dem men inte genom att misshandla rådsmedlemmar, det är en högst tillfällig lösning, utan jag ska läsa juridik".
Så klarar han sig trots allt igenom Solbacka, kan återvända till Stockholm och gå gymnasiet ("fyra år utan ett enda slagsmål"), ta studenten, börja plugga juridik, allt enligt planen.
För att finansiera studierna extrajobbar han i frihamnen och får en slags volontärplats på FIB/Aktuellt, då en fräck herrtidning med reportageambitioner.
- Så skriver Expressen en vacker dag om skandalförhållanden på en internatskola som heter Solbacka, vi ska följa upp deras story, redaktionschefen på FIB/Aktuellt frågar redaktionen om det är nån som vet nånting om såna där jävla överklasskolor? Yes! Mer förberedd på ett reportageuppdrag har jag aldrig varit i livet.
Han och fotografen får ihop en fin historia och lyckas också få tag i autentiska misshandelsbilder som en elev tagit.
- Snart accelererar skandalen och Expressen följer upp oss och vi dem osv. Saken tas upp i riksdagen och det står snabbt klart att staten kommer att dra in anslaget. Skolan är död - och där satt jag med min halva jur kand som var till för att lägga ner Solbacka. Så var det redan fixat med några enkla skandalreportage. Man kan säga att jag fick en överdrivet positiv bild av journalistikens möjligheter.
Säger Jan Guillou med en skön underdrift. Sådan effekt har sällan journalistik, men han lärde sig att ord, och bilder, kan åstadkomma bra mycket mer än aldrig så välriktade högerkrokar.
I boken slåss han redan med ord, sätter namn på sina fiender för att håna dem - Blinkfyren och Skitenhielm till exempel. Så gör han gärna som vuxen journalist och krönikör också, han kallar konsekvent ekonomer för "räknenissar" och Dagens Nyheter för "den malliga morgontidningen".
- Jag har alltid varit väldigt framgångsrik i den genren. Det är svårt att värja sig för den där typen av förargligheter. Och jag brukar få öknamnen att fästa så att andra upprepar dem.
Du då, har du aldrig haft något öknamn?
- Nej. Aldrig.
ÅSA CHRISTOFFERSSON