Lars Frölich har just blivit utsedd till "Östergötlands natur- och miljövårdare 2018" av Naturskyddsföreningen i Östergötland.
– Hedrande, säger han. Man kan se det som en sammanfattning, kanske. Ett slags erkännande.
För ibland har vägen inte varit alldeles tydlig. Han ville till exempel absolut inte till Stockholm, men placerades där när han gjorde lumpen; han skulle läsa vid universitetet men körde fast och började jobba i stället; och så läste han en kvällskurs i etnologi och träffade en flicka.
Det var de två som sedan flyttade till Frösäng utanför Ödeshög. De bestämde sig på nolltid för att köpa huset fast ingen av dem hade jobb.
– Vansinnigt. Vi borde ha vetat bättre! säger Lars och skrattar.
Lars hade hunnit utbilda sig i natur- och viltvård på en folkhögskola i Värmland och göra sina första naturguidningar. Nu blev Lars traktorförare på en plantskola i Sya och fick sedan jobb på ett tryckeri i Ödeshög.
– Jag var där i två år, men det fungerade dåligt. Jag ska inte vara inomhus. Så jag sökte jobb på Stora Karlsö fyr.
Det var 400-500 till som tänkte så och Lars fick inte platsen. Men den som anställdes stod bara ut ett par månader. Näste man på kö blev inte heller långvarig, och sedan fick Lars jobbet. Vid den tiden hade familjen Frölich utökats med en son.
– Ibland var familjen med mig på jobbet, men oftast inte. Det var jobb i fem veckor, ledig två och så jobb i fem veckor igen. Helt ohållbart att vara borta så länge för en småbarnspappa. Så till sist måste jag sluta.
Hemkomsten sammanföll med att Lars pappa blev sjuk.
– Jag besökte honom på sjukhuset i Norrköping. Det ligger nära SMHI som jag hade gjort en massa väderobservationer åt på fyren. Så jag gick dit och sa att jag var intresserad av att lära mig mer, hade de någon kurs? De var lite roade av frågan, men nej, det fanns inga kurser. Så jag åkte hem. Dagen efter blev jag uppringd.
"Kom och gör ett röstprov" bad SMHI och det gav Lars Frölich jobb. Han läste sjörapporten i radio i elva-tolv år.
Han hade börjat engagera sig i hemtraktens naturmiljöer, främst Tåkern och träffade en själsfrände, Hans Sandberg. De båda insåg att det borde vara möjligt att professionalisera Tåkernguidningarna.
– Hittills hade de duktiga fågelskådarna turats om att guida, men vi ville berätta om blommorna, fiskarna och traktens historia också.
Det var en brytningstid. Naturen hade dittills mest varit till för specialintresserade, men andra ville ju också komma ut.
– För dem ville vi ordna guidningar, och det skulle vara kvalitet värd att betala för.
De nya idéerna mötte motstånd i början, men när Tåkernfonden startades skapades möjligheter att bredda verksamheten. Guidningarna utvecklades, och snart kom önskemål om guidningar på Omberg också.
Lars började på länsstyrelsen för att utveckla guideverksamheten, planera den och rekrytera nya guider.
– De är inte så lätta att hitta! Det räcker inte att ha gedigna kunskaper om området, man måste vara pedagog också. Den kombinationen!
Numera driver Lars Frölich sin egen guideverksamhet i nära samarbete med flera kommuner och med länsstyrelsen. Det är både naturguidningar och bredare guidningar i samarbete med byggnadsantikvarier, arkeologer, geologer, ornitologer och andra specialister.
Kroppen skapar vissa begränsningar numera, säger Lars, och ett par vandringar gör han antagligen för sista gången.
– Gökottan och nattsångarvandringen, säger han, jag hör inte fåglarna tillräckligt bra längre. Och en del annat är svårt, benen och ryggen säger ifrån.
Det låter vemodigt.
– Ja, lite. Det är inte lätt att komma ner till backen längre, att böja sig ner och ta upp en blomma eller ett blad och berätta om det. Och kommer jag ner så kommer jag absolut inte upp igen...
Lars Frölich har minskat antalet guidningar på senare tid, 75 om året är 50 numera. Några områden försvinner, men nya tillkommer också.
– Jag planlägger ingen avslutning. Målet är fortfarande att komma ut och berätta om natur och kultur för dem som vill veta.
Vi går ut på gården för att ta bilder. Där växer lila violer mitt bland scillan.
– Luktvioler, säger Lars, vet du att de tillägnas jungfru Maria?
Nej, varför?
– För att de är små och oansenliga, en symbol för ödmjukhet.
Jag tänkte väl det. Att jag skulle lära mig något nytt i dag.
