Day after tomorrow
Manus och regi: Roland Emmerich
I rollerna: Dennis Quaid, Jake Gyllenhaal, Emmy Rossum
Speltid: 2 tim 5 min
Censur: 11 år
Filmstaden i Linköping och Motala samt Sagabiografen i Mjölby
MIN FÖRSTA tanke när "Day after tomorrow" rullar igång är att problemet med amerikanska katastroffilmer ligger i att vad som än händer under filmens gång är alla ändå tillbaka på ruta ett när filmen är slut. Det kan ju liksom aldrig sluta med att hela jorden sprängs.
Efter en stund, när filmen börjat suga tag, när tyfonerna mullrar in mot USA:s kuster, när tennisbollsstora isklumpar haglar över Tokyo, när fåglarna samlas i stora, olycksbådande flockar över Manhattan, tänker jag i stället på regissören Roland Emmerichs förmåga att bygga upp stämningar i sina filmer. Uppladdningen i "Independence day", innan allt blev en patriotisk gödselstack med Will Smith galande högst upp, var också stark. Kanske, funderar jag, borde man konsekvent ge Emmerich sparken när han är klar med sina filmers första halva?
När jag så stapplar ut, efter två timmar av Moder Jords revansch på de kliande tvåbenta myror som irriterat henne länge nog, inser jag att mina egna fördomar är ett långt större problem än Emmerichs eventuella brister som filmskapare. För "Day after tomorrow" är en bitvis lysande katastroffilm med effekter som är fullkomligt halsbrytande och ett slut som . . . utan att avslöja för mycket kan vi kalla den en mycket modig, oortodox Hollywoodproduktion.
Dennis Quaid spelar klimatforskaren som ringer i larmklockan för döva öron. Hans forskningsresultat visar att en ny istid inte bara står för dörren utan redan har klampat in, skakat av sin blöta regnrock i sovrummet och öppnat dörren till frysen.
Ingen bryr sig -- allra minst USA:s vicepresident, en man som genom sin roll som cyniskt högerspöke visar att Hollywood fortfarande är radikalare än det mesta i landet. Och snart . . . ja, låt oss konstatera att vicepresidenten får anledning att ångra sin klentrogenhet i miljöfrågan.
Man kan argumentera sig blå om huruvida "Day after tomorrow" är ett realistiskt inlägg i miljödebatten eller bara "vänsterextremt skräp, datoranimerat nonsens" som en hobbykritiker kallar den på filmsajten imdb. Båda sidor har sina poänger.
Men vad de missar är att en katastroffilm egentligen har ett enda uppdrag, att leverera så mycket katastrof per biokrona som överhuvudtaget är fysiskt möjligt. I den grenen, liksom i undergång och kast med liten mänsklighet, har "Day after tomorrow" få övermän. (TT Spketra)