– Det är den hårdaste landning jag gjort. Jag minns hur jag roterade i luften och landade på vänster sida, säger han.
Karl-Henrik är hemma i villan i Bispmotala igen, som ligger vid foten av Motalabron. Solen strålar och han har dukat för fika. Men för att klara sig i vardagen måste han fortfarande ha kryckor. Vid kraschen bröt han vänster lårbenshals och fick en fraktur i ena höftleden. Komplikationer efter brotten har även gett honom besvär med urinvägarna och för en man som jobbat inom det militära och som yrkespilot i många år innebär skadorna en svår omställning.
– Jag har varit jätteledsen och förbannad över situationen. Jag har varit fullt frisk i 70 år. Nu är jag handikappad och beroende av hela min bekantskapskrets. Det tog mig fyra veckor innan jag kunde sitta på en toastol, säger han.
Olyckan inträffade på Badstrandsvägen i Motala. Karl-Henrik berättar att han hade uppsikt över bilen som stod stilla en bit framför honom, men att föraren plötsligt börjar köra. Det fanns ingen chans att väja eller bromsa.
Som av en slump hade sjuksköterskan Nina Varblane varit och handlat lunch och blev vittne till olyckan rakt framför henne.
– Det var lite som på tecknad film, en störtdykning och jag tänkte, det där har inte gått bra, säger Nina när hon ser bilden framför sig hur Karl-Henrik flyger över bilen han just kört in i.
– Jag tänkte inte så mycket utan agerade bara, fortsätter Nina som larmade samtidigt som hon närmade sig Karl-Henrik som låg på marken.
Själv minns han att hon sade: "Hej jag heter Nina, ligg alldeles stilla du kan ha skadat din nacke".
Nina höll hans huvud mellan sina knän tills han envisades med att ta av hjälmen. Han förklarar att han aldrig såg hennes ansikte men att han hela tiden hörde henne.
– Hennes röst hade en otrolig inverkan, lugn och sansad. Det var första hjälpen för mig.
Nina har mött upp hemma hos Karl-Henrik. Att hon överhuvudtaget blev "hittad" är en historia i sig. Efter sjukhusvistelsen ringde han runt i vården för att försöka hitta sjuksköterskan som han bara visste förnamnet på, utan resultat. Men så en dag när hans tågpendlande sambo Pernilla av en slump mötte en annan resenär mellan Stockholm–Motala och de började prata, kom mc-olyckan upp. Pernilla berättade att Karl-Henrik sökte sjuksköterskan som hjälpt honom och det visade sig att resenären, som jobbar som chef inom vården, kunde lägga den sista pusselbiten på plats.
Äntligen kunde Karl-Henrik söka upp Nina Varblane, med champagne och lotter.
Hon medger att hon blev glatt överraskad av besöket.
– Det kändes varmt i hjärtat.
Karl-Henrik har fortfarande en lång bit kvar för att bli frisk och säger att det han sörjer mest är att han tvingades avsluta sitt jobb som mentor för en klass på Zederslundsskolan. För trots att han fyllt 70 har han jobbat som lärare de senaste åren. Pensionärslivet passade honom inte.
– Jag var så dålig på det så jag gav mig själv sparken, säger han och småler.
Nu har han en ny motorcykel parkerad på uppfarten, även om försäkringshandläggaren inte ska ha trott sina öron då Karl-Henrik hörde av sig. Efter den bild som verkstan skickade försäkringsbolaget, förklarar Karl-Henrik, trodde ingen att han hade klarat sig.
Han har redan provsuttit hojen.
– Sitta kan jag ju, säger han och flinar.
Och det är hans målsättning, trots de jobbiga stunderna. Att komma ut på vägarna igen.
– Jag ska bli frisk. Det är min mentala inställning.
