– Många har trott att den gröna kolmårdsmarmorn är slut, eftersom man slutade bryta den i Kolmården på 1970-talet. Men det berodde på andra faktorer. Det finns 65 marmorbrott i Kolmården, varav ett i är drift. Och det vi bryter från i Oxåker räcker nog i 200 år, berättar stenmästaren Mats-Ola Ericsson på Borghamns stenförädling AB.
När produktionen minskade på 70-talet berodde det bland annat på att det stora gruvbrottet plötsligt vattenfyllts, vilket påverkade verksamheten. Det hade också kommit nya bidragsregler som begränsade användningen av natursten vid nybyggnation.
Men de mängder man bryter i dag i Kolmården är inte i närheten av storskaligheten för 50 år sedan. Däremot har intresset för den gröna marmorn ökat kraftigt senaste åren. Borghamns stenförädling, som vuxit upp bredvid kalkbrottet vid sjön Vättern, har sedan mitten av 1990-talet även täkttillstånd i Kolmården.
– Grön marmor från Kolmården tar upp cirka 50 procent av vår verksamhet, säger Mats-Ola Ericsson.
Och på gården utanför stenhuggeriet reser sig de stora marmorblocken. Mats-Ola Ericsson stryker med handen över ytan och känner efter sprickor.
– Jag går här och känner nästan varje dag. Marmor är väldigt hårt, vilket gör att det lätt blir sprickor. Det gäller att veta var man ska börja såga.
Inne i fabriken finns moderna sågar, och så de gamla sandsågarna som stått här sedan Mats-Olas farfar startade verksamheten på 1950-talet.
Sandsågarna slipar igenom stenen med sanden som slipmedel. Det kan ta två–tre dygn att såga ett block till mindre skivor, som sedan ska bli köksbänkar och golv eller annat. De är effektiva, men nu håller man på att köpa in andra maskiner. Bland annat har man en modern sågklinga som är automatiserad.
Intresset för kolmårdsmarmorn tycks inte svalna, snarare tvärtom. De får in allt fler beställningar på badrumsinredningar, kök, golv. Nyligen kom en beställning på en hel innergård med kolmårdsmarmor.
– Det var en bostadsförening på Östermalm i Stockholm som ville ha innergården i marmor, berättar Mats Ola Ericsson.
De har också levererat marmor till en kyrka i Idaho, USA, och till byggnader i Japan. Och så operan i Paris, som sedan länge är inredd med kolmårdsmarmor.
– De ville ha 150 dockor i slipad marmor och var här för att se på stenen. De noterade att det var en nyansskillnad, vilket beror på att vi tar marmorn i ett dagbrott, inte från gruvan.
Företaget fick för något halvår sedan ett annat mycket speciellt uppdrag från Stockholm. Det är Nationalmuseum som ska restaureras.
– Det är den sista stora byggnad som byggdes helt i kalksten från Borghamn, vilket förstås känns lite extra speciellt. Det finns detaljer i kolmårdsmarmor också, men främst kalksten. Det är väldigt noga att det blir exakt samma färgskiftningar i fasaden. Vi har varit på byggmöten varannan vecka! Men det är ett jätteroligt jobb som sträcker sig över två år.
Stenbrott är en verksamhet som inte alltid ses med blida ögon hos grannar. Enligt Mats-Ola Ericsson är det stor skillnad mellan hur man ser på kalkbrottet i Borghamn, jämfört med marmorbrottet i Kolmården.
– I Kolmården har vi fått fler restriktioner. Bland annat får vi inte bryta under sommarmånaderna. Därför har vi just avslutat brytningen i Kolmården för säsongen.
Borghamns stenförädling drivs som ett familjeföretag med 14 anställda. Och verksamheten går i arv. Mats-Ola tog över efter sin pappa och driver det med hustrun och barnen. I Sverige finns stenbrott på en rad olika platser. Men det finns bara fyra stenmästare. Två av dem jobbar på Borghamns stenförädling, det är Mats Ola Ericsson och Roger Larsson. Mats-Olas son, Tim Ericsson, är nu på väg att göra gesällprovet som är lite udda:
– Man ska hugga ett ekollon i sten och få det godkänt av en stenmästare. För att sedan bli stenmästare krävs 6 000 arbetstimmar, berättar Tim Ericsson.