Kill Bill, vol 1
Manus och regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Uma Thurman, Lucy Liu, Viveca A Fox
Land: USA
Speltid: 1 tim 51 min
Censur: tillåten från 15 år
Royal i Linköping
DET HAR blivit dags att döda Bill. "Kill Bill" är höstens populärkulturella händelse. Inget snack. Quentin Tarantino är tillräckligt vrickad och begåvad för att säkra den saken. Dessutom presenterar han Uma Thurman med samurajsvärd och gul läderdräkt. Det är inte bara coolt, det är smart marknadsföring.
Filmen är Tarantinos fjärde och något av en comeback. Han har ju knappt gjort någonting på sex år. I "Kill Bill" har han förenat alla de genrefilmsuttryck, främst asiatiska, som han vuxit upp med och beundrat. Filmen är så full av obskyra filmreferenser att den vore tillräcklig för en hel universitetskurs i B-films historia. I alla fall är det så mycket att det räckte till två filmer. Detta är volym 1.
"Kill Bill" är en filmisk gottepåse, full av välsmakande blodröda karameller. Det finns absolut inget matnyttigt i påsen, inga vitaminer eller fibrer. Inte heller är det godis för alla. Framför allt inte om man har svårt för det våldsamma.
Inledningen är underbar. Redan från början ramar Quentin Tarantino in filmens speciella icke-värld genom att använda en legendarisk kungfu-films referens, Shawbrödernas logotyp. Strax efter ringer Uma Thurman på hemma hos Viveca A Fox och vi hamnar mitt i ett stekpanneslagsmål som jag redan arkiverat i filmhistorien. B-filmshistorien, alltså.
"Kill Bill" är stilig och full av komiska smådetaljer. Gottepåsen är ytterst välblandad och smakerna avlöser varandra. Man kan inte göra annat än kasta i sig av överflödet. Ända tills njutningen börjar närma sig illamående. Tarantino tar nästan sin blodiga pastisch ett steg för långt. Första gången blodet flödar på ett sådant där förskräckligt kul sätt är det svårt att värja sig, precis som i "Braindead" eller vissa av japanske kultregissören Takashi Miikes filmer. Problemet är bara att blodet fortsätter att pumpa, att han upprepar greppet för många gånger. Dessutom struntar Tarantino i att leverera det jag trodde var obligatoriskt, scenen med mästaren och lärjungen. Varför får vi inte se Umas karaktär The bride tränas till perfektion av mästaren, spelad av fightinglegenden Sonny Chiba?
Men precis när jag börjar tvivla upptäcker jag att regissören faktiskt gömt lite fin mörk choklad i botten på påsen. I filmen innebär det den dödliga skolflickan Gogo och Lucy Lius Kato-gäng. Quentin Tarantino visar sig verkligen vara den innehållslösa genremästare som han utgett sig för att vara. Han dompterar och vinner genom sin ytlighet. Och när allting bara slutar för att sedan fortsätta i vår, i volym 2, då pressar jag nöjd ihop min påse och går visslande därifrån. Plötsligt känns det inte som om filmbolaget Miramax anledning till att bryta upp "Kill Bill" i två delar är enbart kapitalistiska. De vill helt enkelt inte ge oss sockersjuka. Till nästa del har blodsockerhalten sjunkit igen och då kan ni räkna med att jag fortsätter att njuta av The brides blodiga jakt på Bill.