Men vad ska bevaras, och hur? Det är frågor som nyanställda Karin Mårtensson ska ta i tu med på en ny tjänst som miljö- och kulturarvssamordnare i Folkungabygdens pastorat.
Inne i Normlösa kyrkas vapenhus står några gamla stenar och hällar lutade mot väggen. Att en av dem har runor inristade visar hur gammal den måste vara.
– Det är troligen skärvor från en så kallad Eskilstunakista, ett tidigkristet gravmonument som placerades ovanpå graven, säger Karin Mårtensson.
Hon har tidigare jobbat i länet tidigare, men har tills i april haft jobb som kyrkogårds- och fastighetschef inom begravningsverksamheten i Skåne.
– Det känns skönt att vara tillbaka i Östergötland och det här är frågor som jag är särskilt intresserad av, säger hon.
I hennes nya jobb kommer det till en början att handla mycket om att inventera behovet av underhåll på de cirka 35 begravningsplatserna i pastoratet. Vilka objekt finns och vad ska göras med dem?
– De här uppgifterna låg tidigare på kyrkogårdschefen. Men det är jättemycket att göra och nu kopplas de uppgifterna till en egen tjänst. I Linköping finns det en motsvarande tjänst som pastoratet hämtat inspiration ifrån till jobbet. Det gör att vi har möjlighet att forma det lite efter min kompetens.
Förutom gravstenar har kyrkogårdarna utsmyckningar och skulpturer på de allmänna ytorna. Runstenar och andra fornlämningar förekommer. På nya begravningsplatsen i Mjölby ligger ett järnåldersgravfält. Där ska det sättas upp en ny mer informativ informationsskylt, berättar Karin.
– Det jag hittills sysslat mest med sedan i april när jag började är kyrkogårdsmurarna. De faller efterhand och behöver renoveras.
Normlösa kyrkogård är ett exempel där det behövs åtgärder. Muren runt kyrkan och kyrkogården har skador. Det kan vara rötter från träd och häckar som trängt ut stenar eller andra skador.
Här finns också två stigluckor, överbyggda portar i muren. Den ena är bevarad från medeltiden, den andra är en kopia från 1944. Det är viktigt att hålla dem i skick.
På och runt kyrkogården växer många stora och gamla träd som är skyddade. Även växtligheten ingår i Karins jobb. Kyrkan kan inte utan tillstånd från länsstyrelsen såga ner och förnya.
– Vi måste även koppla in antikvarisk medverkan om vi ska laga murar. Det blir Östergötlands länsmuseum som hjälper oss med det, berättar Karin och visar ett ställe på utsidan av muren där stora stenar ramlat ur muren och rullat ut en bit på gräsmattan.
I murhörnet finns en stubbe av en alm, som dött i almsjuka och måst sågas ner. I takt med att stubben ruttnar kommer dess stöd mot muren troligen minska. Även döda almar måste det inhämtas tillstånd för att såga ner, om de inte utgör en fara. Även för återplantering krävs tillstånd.
Kulturgravar på de 35 kyrkogårdarna i pastoratet inventeras och bedöms i tre nivåer av hur värdefulla de är.
– En del av det arbetet har redan gjorts, men nu ska uppgifter om de 300 mest värdefulla kulturgravarna skickas in till länsstyrelsen för kommentar innan man kan upphandla en stenkonservator, säger Karin.
Gravstenar har mycket att berätta om äldre tider. Det handlar om hur de är utformade och så klart det som är inhugget, både i form av bildornament och text. Det är titlar som skvallrar om hantverkare och lantmän, kyrkofolk och myndighetspersoner. Är det ett känt namn blir det kulturhistoria bara av den anledningen. Gravvårdens storlek och utsmyckning speglar ofta personens sociala och ekonomiska ställning i livet, liksom tidens stilideal.
Det finns inte så många gravstenar som är äldre än 1800-tal. Men förutom den nämnda Eskilstunakistan som kan vara från 1000-talet finns det i tiondeboden på Normlösa kyrkogård en sten från 1600-talet med läsbar inskription.
– Många gamla stenar är huggna i kalk- och sandsten som vittrar. Även gravhällar inne kyrkor har blivit färre. En del har återanvänts eller blivit byggmaterial, säger Karin Mårtensson.
Även om Karin tycker att det är jättespännande med gamla gravvårdar och allt det andra kulturarvet och tycker att det är värt att bevara, så måste kyrkogården samtidigt finnas i samtiden.
– Begravningsplatsen ska inte bli ett museum. Vi vill att människor som besöker upplever platsen som levande och välkomnande, och själva kan tänka sig att vila här, säger hon.
