Den stillsamme amerikanen
Regi: Phillip Noyce
Manus: Christopher Hampton & Robert Schenkkan efter Graham Greenes roman "The quiet american"
I rollerna: Michael Caine. Brendan Fraser, Do Thi Hai Yen
Foto: Christopher Doyle
Speltid: 1 tim 40 min
Censur: 15 år
Visas på Royal i Linköping
THOMAS FOWLER är en cynisk utlandskorrespondent, som har vant sig vid den lugna lunken i Saigon. Han röker hellre opium tillsammans med sin sköna älskarinna Phoung än rapporterar hem. Nu vill Times kalla hem honom för gott. Fowlers sinne mörknar, han vill varken tillbaks till sitt kraschade äktenskap eller Londons gråa smog.
Då anländer hjälparbetaren Alden Pyle, en ung amerikan, till Saigon. Det är 1952, och Vietnam försöker vrida sig ur den franska kolonialmaktens bojor. Pyle är en brinnande idealist, som tror sig ha nyckeln till Vietnams räddning. Han och Fowler blir vänner, men vänskapen sätts på prov när Pyle berättar att han tänker fria till Phuong. Den uppflammande svartsjukan väcker Fowler ur hans dvala. Han måste hitta en bra story, både för att få stanna kvar i Saigon och för att kunna vinna tillbaka Phuong. (Triangeldramat skildras som allt annat i filmen ur männens perspektiv. Vad Phoung innerst inne känner för de två rivalerna kan vi bara gissa.)
Fowlers snokande leder honom till en krigszon i norra Vietnam där han avslöjar en oförklarlig civil massaker. Spåren går till general Thé, en vietnamesisk krigsherre som slåss både mot fransmännen och kommunisterna. Alden Pyle dyker upp lite för ofta på de platser Fowler besöker och Fowler inser så småningom att Pyle i själva verket är en CIA-agent med uppdrag att hitta en tredje kraft i Vietnam och att denne betraktar den skoningslöse general Thé som en allierad.
Fowler hävdar först att han "bara är en reporter som aldrig väljer sida eller blandar sig i ", men tvingas att under stor vånda ge upp den attityden. Han ser på den idealistiske Pyle med en blandning av avsmak och sympati.
-- Jag har aldrig träffat en man som haft bättre motiv för allt elände han orsakar, yttrar Fowler.
Filmen baserar sig på Graham Greenes roman från 1956. Den bygger på hans egna upplevelser i Vietnam i början på 50-talet. Boken fick ett svalt mottagande när den kom ut under det kalla krigets dagar och anklagades för att vara anti-amerikansk. Filmen var klar redan sommaren 2001, men efter terrorattackerna den 11 september beslöt filmbolaget att lägga den i karantän. Huvudrollsinnehavaren Michael Caine tjatade dock in filmen på repertoaren, och gjorde det därmed möjligt för honom själv att bli Oscarsnominerad. Det blev han ju också tidigare denna vecka.
Den nedtonade Caine är klart sevärd, liksom hela filmen. Han droppar sina repliker med självklar brittisk arrogans. Samtidigt är han rädd, förvirrad och lite vilsen. Hans politiska "uppvaknande" känns trovärdigt. Det är en sammansatt karaktär, långt ifrån sympatisk.
Brendan Fraser spelar Alden Pyle med blåögd blick. Han är snabb, ung, effektiv och brinner av övertygelse. Pyle är beredd att gå hur långt som helst för att nå resultat och det är när han arrangerar en massaker inne i Saigon som Fowler bestämmer sig för att handla.
Den australiske regissören Phillip Noyce målar med bred pensel. Christopher Doyles ("In the mood for love") foto är poetiskt och ofta sagolikt vackert. Vietnam skildras mycket sensuellt, det är romantiska båtlyktor i Saigonskymningen och dimhöljda berg på avstånd. De realistiska krigsscenerna utgör brutala kontraster.
"Filmen talar högt till ett land som står på tröskeln till krig i Irak", skrev Boston Heralds kritiker när den fick USA-premiär för ett par veckor sen. Kanske är det så, också. Men berättelsen är mycket mer än en bitsk kommentar till dagsläget. Den har en tidlös prägel och ställer frågor som inte går att skaka av sig efteråt: Hur länge kan man stå utanför en konflikt? Vad händer när idealismen blir en avgörande drivkraft? Går det att göra "gott" när omvärlden ser ut som den gör?