I två bilar kommer de. Mehari, Adel Seid, Zebib, Tesfalem, Jamie, Abraham, Mehari och Yordanos. Åtta unga eritreaner, som lyfter ut en rejäl hög med väskor och kartonger. Allt de äger. De lämnar sina tillhörigheter utanför socialförvaltningens dörr och kliver sen in. Sedan en halvtimme har de ingenstans att bo, och den enda förhoppningen är att socialen ska se till att de får tak över huvudet.
Inne på kontoret bollas de hit och dit, och deras svensk-eritreanske vän, Fesehazion Zemichael, försöker tålmodigt förklara situationen.
– De bor redan i Linköping. I svarta lägenheter. De har permanent uppehållstillstånd.
Det började i vintras. Då kom en man till Stallet – flyktingförläggningen i Åtvidaberg. Det var inte första gången han var där. Han presenterade sig, sa att han var utsänd av staten eller om det möjligen var Linköpings kommun. Först senare förstod de att han var en så kallad etableringslots – anställd av ett privat företag som mot betalning hjälper Arbetsförmedlingen med att få nyanlända etablerade i samhället.
Zebib Tesfamichael och Tesfalem Bereke Tesfanon hade just fått uppehållstillstånd, och om de bara ville följa med till Linköping så skulle lotsen hjälpa dem att starta sitt nya liv. Bostad, jobb, språk, en naturlig integrering i sitt nya hemland.
De nappade. Nu ångrar de sig.
I Linköping har de lärt känna de andra sex. De har aldrig träffats tidigare, men de berättar alla samma historia. Hur de tagit sig igenom tortyr i Sudan, övergrepp i den libyska öknen, förlorade vänner på Medelhavet för att komma undan den förtryckande regimen i Eritrea. Hur de hamnat på flyktingförläggningar runtom i Sverige – Åtvidaberg, Gusum, Vänersborg, Simrishamn, Boliden, Hultsfred – för att efter ett halvår eller ett år ha fått uppehållstillstånd. Hur de uppsökts av människor från lotsföretag som övertygat dem att flytta till Linköping med löften om bostad och jobb. Och hur de nu sitter hjälp- och sysslolösa i svartlägenheter.
– De sa att de skulle hjälpa mig, men det blev motsatsen, säger Adel Seid Mohammednur.
Det lotsföretag som fick honom till Linköping har han lämnat. Företaget skrev honom på en adress, men lät honom bo på en annan. För hyran fick han betala 2 000 kronor kontant, men ville han ha tag på sin post – som levererades till den officiella adressen – kostade det 500 kronor till.
– När jag skulle hämta posten fick jag be om pengar från socialen, säger han.
Ett annat lotsföretag var snabbt framme med lockande ord om jobb, bostad och utbildning, och nu är alla de åtta vännerna hos samma. Där är det lite bättre – de behöver inte betala för posten – men fortfarande har de inte fått en bråkdel av det de utlovats.
– Vi trodde att vi hade en framtid när vi fick uppehållstillstånd i Sverige ... säger Adel Seid Mohammednur.
– Allt är blockerat. Vi kan inte tänka på framtiden när vi inte ens har någonstans att bo, säger Mehari Berhari.
Etableringslotsarna är en del i den etableringsreform som förra regeringen lanserade i december 2010. I stället för kommunerna tog nu Arbetsförmedlingen över ansvaret för nyanlända invandrares väg in i det svenska samhället. Så fort som möjligt ska en etableringsplan upprättas, och de nyanländas tid fyllas med meningsfulla aktiviteter. Hälften av tiden, 20 timmar i veckan, ska gå till svenskundervisning, SFI, och resten till samhällsorientering och andra arbetsförberedande aktiviteter.
En viktig person i sammanhanget är etableringslotsen som ska stötta den nyanlända under de två år som etableringsplanen gäller. En verksamhet som politikerna valde att lägga ut på den fria marknaden, och sedan reformen trädde i kraft har det poppat upp en rad mer eller mindre seriösa aktörer. Det finns pengar att tjäna. Reformen har fått hård kritik, och efter att Arbetsförmedlingen själva granskat verksamheten och funnit alltifrån bristande kvalitet och aggressiv marknadsföring till exempel på brottslig verksamhet i form av hot, smuggelverksamhet och utpressning bestämde de så sent som i fredags att säga upp alla avtal med alla lotsföretag.
Hos Arbetsförmedlingen i Linköping finns 23 lotsföretag anmälda. De flesta har huvudkontor någon annanstans – i Kista, Sundsvall, Norrköping – men lokala kontaktpersoner. Verksamheterna har uppenbarligen olika kvalitet, men alla lovar stort. Ingen bransch verkar omöjlig att slå sig in i, om man bara väljer just den lotsen. Vill du jobba med media? Naturvetenskap? Juridik? Inga problem, om man får tro vissa av företagens hemsidor.
Marknadsföringen är inte så konstigt: en viktig del i etableringsupplägget är att den nyanlända själv ska välja lots, och lotsarna får betalt för varje person de tar sig an. Precis som i det fria skolvalet förekommer det lockvaror i form av laptopar och surfplattor.
Knappt hälften av Linköpings lotsföretag finns på samma adress i Skäggetorps centrum, utportionerade på tre kontorshotell. Hamuud Shire är vd för CC Grupp, det lotsföretag som de åtta eritreanerna just lämnat. Han vill inte låta sig fotograferas, men svarar tålmodigt på Correns frågor när vi kommer till hans kontor. Drygt 70 klienter säger han att företaget har.
– Vi hjälper nyanlända in i samhället. De behöver stöd i det dagliga, i kontakt med myndigheter, med ansökningar, ID, blanketter och så vidare. Sånt som vanliga svenskar inte tänker på, säger han.
Hur mycket kontakt har ni med Arbetsförmedlingen?
– Vi rapporterar månadsvis vilken hjälp de får från sin lots. Via nätet.
Hur ofta leder ert arbete till jobb för era klienter?
– Det är svårt att få jobb i Sverige. Men lotsens nätverk och kontakter med Arbetsförmedlingen är en extra vikt i vågen.
Hur får ni tag i klienter?
– Ibland kontaktar de oss. Eller så kommer de via anhöriga.
Och så åker ni ju till flyktingförläggningarna?
– Nej, det får vi inte göra. Där är de inte kommunplacerade, och deltagarna ska kunna välja vilken lots de vill ha.
Men vi har namn på människor från CC Grupp som varit på Stallet i Åtvidaberg?
– Vi har inte varit där. Vi har möjligen deltagare som är skrivna i Åtvidaberg som kan ha pratat om oss.
Alla behöver någonstans att bo. Men det är inte självklart att ens officiella bostad är samma som den plats där man faktiskt vistas. Upplägget var likadant för Mehari, Adel Seid, Zebib, Tesfalem, Jamie, Abraham, Mehari och Yordanos när de kom till Linköping och CC Grupp: de skrevs officiellt på olika adresser i Ryd och Skäggetorp. Och de var inte ensamma. I en av lägenheterna bor det enligt Skatteverket 18 personer.
I verkligheten har ingen av eritreanerna satt sin fot på någon av adresserna. I stället betalar de kontant, mellan 1 500 och 2 000 kronor per månad, för att bo på helt andra adresser. Reglerna är tydliga: de får inte lyssna på musik, spola efter klockan 22 eller göra för mycket väsen när de slänger soporna.
Posten får de. Ibland, och försent. Flera av dem vittnar om hur de missat både SFI-start och träffar på Arbetsförmedlingen för att de inte fått kallelserna i tid. Att själva komma till sina officiella adresser och hämta posten får de inte göra.
När Hamuud Shire på CC Grupp får frågan om hur de hjälper sina klienter med boende svarar han svepande. Att bostadsbristen är ett stort problem, att de gör så gott de kan för att stödja dem, att det är kommunala bostadsenheten och Arbetsförmedlingen som egentligen har ansvaret.
Men han nekar inte till att det är vanligt att nyanlända inte bor där de är skrivna.
– De flesta nyanlända väljer att bosätta sig i en stad och skriver sig i en annan. Det är inget nytt. De byter ofta adress.
Att hans företag skulle ha något att göra med de egna klienternas dubbla adresser vill han dock inte gå med på. När Corren berättar att flera av dem är skrivna i två av CC Grupps styrelsemedlemmars lägenheter får han svårare att värja sig.
– De här människorna vill bosätta sig här. De väljer själva var de ska bo. Nån måste hjälpa dem.
Men har ni hjälpt dem med att få en adress eller inte?
– Det jag sa var att när de kommer till oss kan vi inte avvisa dem.
Hamuud Shire ser uppgiven ut.
– Alla nyanlända bor någon annanstans än där de är skrivna. Det är fakta och ett känt fenomen. Det är lätt att komma hit och peka på en enskild och säga att ”det är ditt fel”. Men vi måste hjälpa till. Det är en stor svart bostadsmarknad och den blir grövre och grövre.
Du menar att myndigheterna har det stora ansvaret för detta?
– Ja, men vad ska de göra? Människor kan sitta två år på flyktingförläggningar. De måste komma därifrån.
Nu har de flesta av de åtta eritreanerna börjat på SFI. Det andra har de inte sett röken av. Någon övergripande planering för sin etablering har de inte heller varit med om att göra, vare sig hos handläggarna på Arbetsförmedlingen eller hos CC Grupp.
– Vi går på SFI och sen går vi hem till våra tankar. Vi bor inte någonstans, vi kan inte planera något, säger Adel Seid Mohammednur.
Fesehazion Zemichael är sliten. Han har ägnat en stor del av sin fritid åt att hjälpa Adel Seid och de andra. För 25 år sedan lämnade han själv Eritrea, och ser ett ansvar att ställa upp för dem som nu lyckats ta sig till Sverige och Linköping.
– Det här är människor som har gått igenom olika sorters förtryck och tortyr. De är resterna av dem som drunknade i Medelhavet. Nu blir de via Arbetsförmedlingen utsatta för korruption och smuggelverksamhet. De får fel information om Sverige och sitter som i fängelse. Det tar bort deras självförtroende helt, säger han.
Fesehazion Zemichael riktar mycket av sin ilska mot lotsarna. Han har haft inblick i branschen ända sedan 2011, när han erbjöds svarta pengar för att med sina kontakter få nyanlända till ett östgötskt lotsföretag. Han hävdar att han erbjudits samma upplägg av CC Grupp, men det förnekar vd:n Hamuud Shire, som i stället hävdar att det är Fesehazion Zemichael som försökt få jobb hos dem och kallar anklagelserna för förtal.
Mest är Fesehazion dock frustrerad över situationen han och hans vänner hamnat i.
– De här människorna vet ingenting om hur samhället fungerar. Jag är den enda som kan försvara dem. Men det är egentligen inte mitt jobb. Det ska ansvariga myndigheter göra. Nu är de kapade. Ingen myndighet vet var de bor, säger han.
Han tycker att hela etableringssystemet har kollapsat. När han de senaste veckorna kontaktat olika myndigheter för att få dem att ta hand om eritreanerna har han mest fått känslan av att vara till besvär. Att myndigheterna har koll på att det inte funkar, men tycker att det är skönt att kunna frånsäga sig ansvaret till lotsar och andra fristående aktörer.
– Det har blivit en klassfråga nu. Vem bryr sig om den lägsta klassen? Ingen, men det ska se ut som att det funkar fint. Det är människohandel på hög nivå. Skillnaden är bara att det här görs med skattemedel framför myndigheternas ögon, säger Fesehazion Zemichael.
Hamuud Shire vill inte på något sätt gå med på att just hans företag ger sina klienter falska förhoppningar.
– Vi försöker hjälpa dem så gott vi kan, och de kan fritt välja var de vill vända sig.
Känner ni er övergivna av myndigheterna?
– Det kan man lugnt säga. Det här är ett jättegigantiskt problem, och så blir vi utpekade. Det känns orättvist.
... för enligt dig gör alla som ni med bostäderna?
– Ja, så är det. Och kommunen vet det. De blundar för det. Det är frustrerande. De här människorna kommer till oss och är förtvivlade och vi siktar på konkreta lösningar. Jag hörde på radio i morse att 10 000 sitter fast på flyktingförläggningar, att 70 000 ska få uppehållstillstånd och att det finns 8 000 kommunplatser. Det går ju inte.
Två dagar efter att vi träffat Hamuud Shire kommer Arbetsförmedlingens besked: avtalen med alla landets etableringslotsar sägs upp. När Corren får tag på honom är han förvånad.
– Det var inte väntat. Inte så här tidigt. Men nu är det slut på detta. Det kanske är bra att man går vidare och att Arbetsförmedlingen ställer högre krav.
Vad innebär det här för dig och ditt företag?
– Det påverkar ju våra anställda. Överlag blir det många arbetslösa – det är många som har arbetat som lotsar. Vi får analysera det här och se hur vi går vidare. Jag får leva med det, och hoppas att folk får det stöd de behöver.
På socialförvaltningen råder viss förvirring. Att nyanlända plötsligt dyker upp på tröskeln utan att ha tak över huvudet har inte hänt tidigare. I alla fall inte så vitt socialchefen Anita Lhådö känner till.
– Vi träffar Arbetsförmedlingen med jämna mellanrum och de har ett stort ansvar för etableringsreformen. Men den konkreta situationen, att nyanlända kommer till oss utan någonstans att bo, den har vi inte mött förut, säger hon.
Hon vill inte svara på frågan om socialförvaltningen känner till att det förekommer att människor bor på ”svarta adresser”.
– Jag vill bara uttala mig om att vi inte har kommit i den här situationen tidigare.
Du vill inte säga huruvida ni känner till att det går till så här när nyanlända ”får” boende?
– Nej, det vill jag inte. Jag tror att Arbetsförmedlingen har mera kunskap och det är bättre att de uttalar sig.
Efter ett par timmar i receptionen är den akuta situationen löst. Socialen har skaffat fram ett tillfälligt boende i två veckor i utkanten av Linköping. De åtta eritreanerna börjar släpa sina kartonger mot bussen, men Fesehazion Zemichael ringer efter taxi i stället.
– Vårt mål var att integrera oss. Att klara språket och lära oss om samhället så att vi kan leva med folket här. Vi hade inte räknat med att vara olagliga trots att vi har uppehållstillstånd, säger Mehari Zerai Tekleqiorqis.