Kylan är på allas läppar. Vi huttrar, drar upp axlarna och skyndar oss in i värmen. Det är kallare än på flera år, snålblåst, och stadens hemlösa och tiggare har det tuffare än vanligt. Som tur är finns Stadsmissionen. I S:t Larsgården nära Sporthallen bjuds det varje dag på soppa, smörgås och duschmöjligheter.
En normal vinterdag kommer det 10–30 personer hit, vid kallt väder som nu närmare 40. De är hungriga och har inte sällan förfrusna fingrar och tår. På torsdagskvällarna kan de få träffa en läkare och byta de smutsiga paltorna mot tvättade kläder.
De är alla romer från Pauleasca i Rumänien, en by med cirka 4 000 invånare. De åker hit och hem i buss, löser av varandra i hembyn, och har så gjort i många år. Gruppen är sammansvetsad och håller alltid ihop. De är inte "bara" tiggare, de står också lägst i rang bland dem som tigger.
Du möter dem i centrum, på Tornby och vid sjukhuset. En del av dem cyklar omkring och samlar pantburkar.
Det gör Vasile. Men Mihaela, hon sitter nästan alltid vid bankomaten i närheten av Systembolaget, nära Gyllentorget. Nu också.
Hon är ordentligt påpälsad, men det blir ändå kallt. Ändå är det inget mot nätterna.
Pauleasca har funnits i över 50 år och började byggas med den gamla kommunistregimens goda minne, men betraktas som en illegal bosättning och finns inte med på vissa officiella kartor.
Hjärta till Hjärtas Rumänienansvarige Rickard Klerfors har beskrivit Paulesca så här: ”Situationen i Pauleasca hör till det värsta jag har sett. Många barn är undernärda och fattigdomssjukdomar som hepatit och TBC frodas i den dåliga miljön. Bostäderna är små och dåliga. Det finns många änklingar och änkor med en tuff försörjningsbörda i byn”.
Den störa vågen av utsatta EU-medborgare från i huvudsak Rumänien och Bulgarien började komma till Sverige 2014. Men Vasile och Mihaela Serban var här redan 2011. De kommer hit, stannar ett par månader, åker hem och är hos sina barn ett par månader, åker tillbaka till Sverige igen . . .
När vi frågar har de inget emot att berätta. Om kylan, om längtan efter sonen Felix, 12 år, och dottern Denisa, 10 år, om flackandet mellan Pauleasca och Linköping. Hela tiden håller de i den gamla inplastade bilden som föreställer Mihaela med de två barnen framför familjens hus.
Putsen hänger i flagor, några hönor spatserar i bakgrunden.
Mihaela var 17 när hon blev mamma, eller var hon kanske 18? Hon vet inte säkert. Siffror, årtal, bokstäver blir till obetydliga hieroglyfer i en analfabets värld.
Anna Maria Bezna, själv från Rumänien men nu etablerad i Linköping och anställd på Stadsmissionen, hjälper till att tolka.
Anna hade helt andra förutsättningar än de landsmän hon nu hjälper.
– Min pappa flyttade hit först. Han fick ett jobb och vi andra kunde följa efter. Språket är nyckeln och jag kunde visa Myndighetssverige att jag hade försörjning från mina föräldrar och därmed börja på universitetet. Det går ju inte att jämföra med dessa människor som inte ens kan läsa och skriva på rumänska!
Hur orkar ni, Mihaela och Vasile?
– Vad skulle vi annars göra? Vi har inte gått i skolan och kan bara få korta ströjobb hemma i Rumänien. Om ens det.
Vad är drivkraften?
– Att våra barn ska kunna fortsätta i skolan, som nu. Att de ska få ett bättre liv än vårt. Med pengarna vi tigger kan vi köpa kläder till dem och ibland göra något med vårt hus, som att laga taket.
Var sover ni?
– I utkanten av centrum. Vi har byggt upp ett läger av lastpallar, frigolit och presenningar. Vi ligger tätt, tätt för att hålla värmen.
Är människor snälla?
– Ja, mycket snälla. Ibland får vi smörgåsar. Men det är svårare nu än för några år sedan. Det är nog för att många mest handlar med kort och inte har kontanter på sig.
Vad är svårast?
– Just nu kylan, men annars är det varje gång vi ska ta farväl av Denisa och Felix. Usch, det är väldigt svårt, jobbigt och ledsamt. Stadsmissionen har wifi och det är tur för vi kan skypa med barnen på kvällarna. De har det bra hos sin mormor, men ändå . . .
Vad betyder det som Stadsmissionen hjälper till med?
– Allt. Precis allt.
Någon framtidsdröm?
– Så klart. Att inte tigga mer. Ett jobb i Rumänien. Att vara med barnen. Att slippa det onda härinne. I bröstet.
