Den extremt ovanliga olyckan inträffade strax efter klockan 19.00 den 3 februari i år. Den massmediala rapportering var till en början förvirrad och en rubrik som "Pilot skadad – av pippi i cockpit" återspeglade knappast allvaret i situationen.
Faktum är att kapten Håkan Lundkvist, flyginstruktör på flygskolan på Malmen och helikopterpilot sedan 28 år, kunde ha dött den där dagen i Härjedalen, cirka tre mil söder om Sveg. Nu väljer han för första gången att berätta offentligt om vad som hände när han och en kollega flög en helikopter 15. Han vill inte ställa upp på några bilder på grund av de allvarliga skador han fick i ansiktet – men han har inga problem att berätta om sina upplevelser.
– Vi var ute på ett helt normalt flygpass. Det var ett lågflygpass.
Vad innebär det?
– Vi flög på mellan fem och tio meters höjd och följde en bäckfåra. Det var mörkt ute men vi hade en IR-lampa ombord och Night vision goggles på oss. Jag har säkert 200 timmar i luften på den här typen av flygning.
Härjedalen är ett av landets mest glesbefolkade landskap och här brukar flygskolan på Malmen utanför Linköping genomföra övningar.
– Det är ett bra övningsområde. Vi stör knappt några människor och det finns få ljuskällor som stör om vi ska öva mörkerflygning.
Olyckan kom lika plötsligt som oväntat. Helikoptern färdades i mellan 180 och 200 kilometer i timmen på mellan fem och tio meters höjd. Det var Håkan som höll i spakarna.
– Jag fick en smäll rätt i ansiktet utan förvarning. Jag såg inga rörelser, inga skuggor. Ingenting. Jag fick en smäll och sedan kände jag en kraftig vind i ansiktet. Jag skrek till min kollega att han skulle börja flyga. Han tog över spakarna.
Ett cirka 50 gånger 70 centimeter stort hål hade slagits upp i den främre rutan. Orsaken var att helikoptern kolliderat med en fågel.
– Det var en tjädertupp på mellan sex och åtta kilo som vi kolliderade med. Under mina år som helikopterpilot har jag aldrig varit med om att en fågel har kommit in i kabinen.
Håkan insåg att han fått en skada i huvudet och lutade sig framåt för att komma undan den kalla vinden.
– Jag tog av mig handsken och kände efter om jag hade något kvar i ögonhålan.
Du var rädd att du hade förlorat ditt ena öga?
– Ja, jag var ju blind på höger öga. Men jag kände att jag hade kvar en bula i ögonhålan. Det var ett gott tecken.
Håkans kollega, som även han är en rutinerad flyginstruktör, flög i cirka tio minuter till den första lämpliga landningsplatsen. Efter några minuter kom en annan helikopter 15, som också var ute på övning, i kapp.
– Vi hade en helikopter som kom bakom oss med en instruktör och en elev. När vi landade sprang jag över till den andra helikoptern och sedan åkte vi vidare till Sveg. Jag blödde rätt kraftigt.
Blev du medvetslös?
– Nej, och det var sjukvårdspersonalen förvånad över. Jag ska inte säga att jag är supervältränad, men vi tränar ju en del eftersom vi har vissa krav på oss. Jag tror att det räddade mig. Får du åtta kilo fågel rakt i ansiktet i 200 kilometer i timmen så gör det ingenting om du har tränat lite.
Det här kunde ha slutat illa?
– Ja, absolut. Hade fågeln träffat rakt ansiktet hade jag nog inte överlevt. Det hade inte nacken fixat.
– Det satt en rejäl glasbit i hörselskyddet. Det var tur att inte den glasbiten träffade ansiktet.
En ambulans körde honom till sjukhuset i Östersund – en resa på tre timmar.
– Det var för dåligt väder för att flyga med helikopter till sjukhuset.
Under färden ringde han sin hustru i Linköping och berättade vad som hänt. Han ville prata med henne innan nyheten blev känd i media.
– Min fru sa att vi ska gå igenom det här tillsammans.
På sjukhuset konstaterades det att Håkan hade brutit okbenet och näsbenet. De bestämdes snart att han skulle transporteras till Universitetssjukhuset i Linköping.
– Fågeln krossade okbenet under höger öga och knäckte näsan uppe vid näsroten. I fredags opererades jag i nio timmar. Nästa vecka planeras det för en till operation.
Hur ser prognosen ut?
– Jag kommer förmodligen inte att kunna flyga på ett halvår. Men jag hoppas bli helt återställd. Läkarna är positiva.
Håkan, som är 52 år gammal och får flyga inom försvarsmakten tills han fyller 55 år, vill fortsätta flyga.
Är du inte rädd?
– Nej, det är jag inte. Jag känner att det här var en sak som bara händer en gång. Jag kan inte tänka mig att det skulle hända en gång till. Jag har mött fåglar tidigare, men då har de hunnit undan eller så har jag svängt undan. Och om jag har träffat en fågel har det inte hänt något.
Statens haverikommission har inlett en utredning för att ta reda på hur olyckan kunde inträffa.
– I ambulansen funderade jag på om jag hade gjort något fel. Men jag och min kollega kom fram till att vi gjorde precis som vi skulle. Det här var ren otur.
Den kanske mest intressanta frågan, ur flygsäkerhetsperspektiv, är hur framrutan kunde krossas av en fågel.
– Just där och just då och med den fågeln höll den inte. Det blev för mycket. På helikopter 14, som jag flög tidigare, gjorde de test med frysta kycklingar som de sköt på framrutan. Och den höll, säger Håkan.