Videon är inte längre tillgänglig
För att vara så ung har Moa en mer dramatisk levnadshistoria än de flesta, i alla fall med svenska mått mätt.
Mamman dog 2009, efter att ha varit sjuk i bröstcancer i många år.
– Mamma och pappa var skilda då och vi hade dittills bott bara hos mamma. Nu flyttade vi hem till pappa i stället, berättar Moa.
Hösten 2014 drabbades pappan av prostatacancer. Ett knappt år senare, 2015, gick han bort.
– Metastaserna hade spridit sig till centrala nervsystemet i ryggraden. Allt gick väldigt fort.
Varit extramamma
Moa var 17 år, lillebror Ole 13. De hamnade i ett vakuum, men var inte helt utelämnade. De har tre vuxna halvsyskon på pappans sida.
– När jag fyllde 18 i september, två månader efter pappas död, ansökte jag om att Ole skulle få bo hos mig. Jag har varit som en extramamma för honom sedan mamma dog och ville inte att vi skulle separeras.
Vid samma tid, hösten 2015, kom den stora vågen av asylsökande till Sverige. Socialtjänsten ordnade en åtta veckors familjeutbildning för människor som skulle ta emot ensamkommande barn och ungdomar. Moa uppmanades att gå utbildningen.
– Den var väldigt nyttig. Inte för att jag lärde mig hur jag skulle behandla Ole, det visste jag redan, men för att få insikt om hur andra kan ha det. Ole och jag har det så oändligt mycket mer förspänt än många av de ungdomar som kommit till Sverige.
"Jättefint program"
En kollega tipsade TV3 om Moa och hennes levnadshistoria. I serien "Den största dagen", som har premiär på fredagen, åker Mia Parnevik runt och gratulerar människor som gifter sig, tar studenten etc. De utvalda bär alla på starka berättelser, som får stor plats i programmet.
– Jag har sett avsnittet om mig och är nöjd. Det var skönt att få visa min bild och min sanning.
Blev du rörd när du såg det?
– Ja, det är ett jättefint program. Mia Parnevik är en varm, fantastisk människa. Det blir både skratt och gråt.
Hur var själv inspelningsdagarna?
– Ett stort ståhej! 25 personer brakade in där hemma hos min halvbror, där min studentfest skulle vara, med bandet Alcazar och hela baletten. De filmade i två dagar och sedan klipptes det ned till 20 minuter.
Som tack från produktionsbolaget fick Moa och Ole, förutom festen i sig, hoppa fallskärm i söndags. Dessförinnan fick Moa träffa modeikonen Petra Tungården under en heldag.
Butikschef
Moa har gått ekonomiprogrammet på Klara gymnasium och är butikschef på Karamello, Ågatan.
I framtiden ser hon sig gärna som chef för ett större företag.
– Det är inte så glamouröst som många tror, chefskapet. Det handlar mest om problemlösning och ta hand om andras skit. Men jag gillar det.
Du tvingades bli vuxen väldigt snabbt.
– Ja, men det ser jag inte som något negativt. Eftersom vår pappa var till åren vande jag mig succesivt.
För att vara 18 år har du stort perspektiv på livet.
– Man vinner inget på att fastna i problemen, det leder ingen vart. Jag har jobb och en bostad. Det går ingen nöd på mig och Ole. Varför ska människor alltid jämföra sina liv med dem som har det bättre istället för med dem som har det sämre?
"Jag är inget offer!"
Städa, handla, laga mat, lillebors skolgrejer . . . Gör du allt sånt?
– Ja, det är klart. Jag avskyr färdigmat så det blir i princip alltid hemlagat. Men ibland kan det vara svårt att räcka till. Jag vill ju ha lite tid till min pojkvän och kompisarna också.
Brukar människor imponeras av dig?
– Ja, och det är lite tragiskt att det är så. I många andra länder är det en självklarhet att man tar hand om sina nära och kära, men inte här. Jag vill inte ha någon hjältestatus.
Är du mest syster eller mest mamma?
– Jag känner mig som en hel kärnfamilj i en och samma person, ha ha. Ibland blir det diskussion kring gränsdragningar, om tv-spel och läggtider, men Ole är en glad kille och väldigt lätt att ha att göra med. Vi har en bra relation och pratar mycket. Jag ger honom frihet under ansvar.
Är du ibland bitter och tänker "varför just jag"?
– Aldrig! Offerkoftan hänger längst in i garderoben. Man får spela med de kort man har här i livet.