För 25 år sedan åkte hon till Rumänien med sin familj för att hjälpa. Efter studenten flyttade hon dit. Och nu tar hon nästa steg, och flyttar till Stockholm för att hjälpa rumänska flickor som råkat ut för människohandel och prostitution.
– Jag får nytta av allt jag har lärt mig, säger Sofia Gustavsson.
Hon växte upp mellan Askeby och Örtomta, och hennes föräldrar var mycket engagerade i missionsarbete. Örtomta församling hade ovanligt många missionärer..
När den rumänska revolutionen inträffade i december 1989 satt familjen klistrad vid tv:n. I januari kom de hemska bilderna på barnhemsbarnen, apatiska, misshandlade, döende, som kablades ut över världen.
– I november 1990 reste pappa och ett par ungdomar dit och jag minns när han kom hem, berättar Sofia. Jag har aldrig sett honom så skakad.
På jullovet 1990 reste hela familjen ner till Rumänien, tillsammans med 13 ungdomar från församlingen. Tanken var att hitta något långsiktigt sätt att hjälpa.
– Vi hamnade i Marghita där det fanns övergivna småbarn på sjukhuset, ett statligt barnhem och en institution för äldre. Det ena var värre än det andra. I ett rum med 6-8 spjälsängar låg småbarnen helt knäpptysta. De togs aldrig upp. Barn kan dö av brist på kärlek och omsorg.
De kommande fem åren åkte familjen Gustavsson till Rumänien varje lov. Verksamheten växte. EFI Fadder grundades, numera en egen insamlingsstiftelse med en rumänsk motsvarighet på plats, FCE.
Verksamheten i Rumänien fungerade, men pappa Lars byggföretag hemma i Sverige gick mindre bra – han var ju aldrig på plats.
– I september 1995 flyttade vi alla ner för att stanna ett år, berättar Sofia. Mina föräldrar är fortfarande kvar.
Ibland får Sofia frågan hur hon kan stå ut med att leva mitt i all fattigdom och allt elände. Hon säger att det är värre att se det på tv.
– På plats kan jag i alla fall göra något. Det är en nödvändig konst att inte se ALLT elände, utan att fokusera på det som ska göras. Och att aldrig ge upp hoppet. Närhet och omsorg kan göra underverk som man inte trodde var möjliga.
Sommaren 2001 blev Sofia plötsligt väldigt sjuk. En fästinginfektion hemifrån Sverige gav fruktansvärd huvudvärk, ledvärk och feber, och så småningom hjärnhinneinflammation. Sofia var sängliggande i månader. Hon blev frisk ett par veckor, och så började det om igen. Sommaren 2003 var situationen ohållbar och hon måste flytta hem till Sverige. Smärtbehandling och utredningar följde på varandra. Så småningom kunde Sofia börja arbetsträna på halvtid. I december 2010 kunde hon åka tillbaka till Rumänien, nu för att jobba med rehabilitering av ungdomar.
2012 blev Sofia uppringd av en rumänsk flicka som åkt till Sydeuropa för att jobba med sin pojkvän. Där var hon nu inlåst, såld till en sexklubb, våldtagen och misshandlad.
– Mitt första möte med människohandel. Via kontakter i England hittade jag en lokal pastor som kunde hitta flickan och skicka hem henne. Sedan dess har vi gjort många liknande räddningsaktioner. Marknaden har exploderat och fattiga, ensamma rumänska flickor är lätta att lura med sig.
2013 kontaktades Sofia av prostitutionsgruppen vid Stockholmspolisen. De hade sett jätteökningen av de rumänska flickorna.
– Så många fattiga människor utnyttjas för prostitution och tiggeri, lurade med löften om jobb. Polisen och representanter för olika svenska myndigheter besökte oss och det blev en stor hjälp i vårt förebyggande arbete.
Organisationen Talita i Stockholm ger bland annat skyddat boende åt prostituterade, allt fler rumänska flickor, och både språkförbistring och kulturskillnader skapade frustration. Där behövs Sofia. Hon börjar sitt nya liv i Sverige i början av nästa år.
–Det kändes helt självklart, som om jag har förberetts för det här jobbet i hela mitt liv.