– Om man lyssnar på prat om vilka som gör abort så handlar det oftast om psykosocialt svaga kvinnor. De är unga, arbetslösa, ensamstående, kanske till och med våldtagna. I någon bemärkelse offer.
Så sammanfattar forskaren Anneli Kero vid Umeå universitet den gängse bilden av kvinnor som söker abort. Men denna bild motsvarar inte verkligheten.
– Det är en snedvriden bild som gör att många kvinnor har svårt att hitta igen sig själva i debatten.
Så vad visar er studie från Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå?
– Utifrån vår studie kunde vi se att de flesta levde i en parrelation, ofta långa parförhållanden som gifta eller sambo, och som de var nöjda med. De hade god ekonomi. Hälften av dem hade redan barn. Ett vanligt skäl till aborten var att man tyckte att man redan hade de barn man ville ha. En fjärdedel av kvinnorna hade avslutade högskolestudier bakom sig.
Varför tror du att de här kvinnorna är så osynliggjorda?
– Redan i utredningarna inför lagen 1975 talades det om abort som en nödlösning, som sista utvägen. Jag tror att det är lättare att försvara en abort om den betraktas så. Men om man ser på abort som en rättighet och kvinnan inte som ett offer utan som en aktiv aktör som har rätt att bestämma själv, så blir det på något vis kontroversiellt, trots att vi lever med detta hela tiden. Intressant, eller hur?
Sedan 1975 års abortlag infördes i Sverige har antalet aborter pendlat mellan 30 000 och 38 000 per år. Vi ligger klart högst i Norden. Varför är det så?
– Jag vet inte. Kunskapen om preventivmedel finns, och svenska kvinnor är mycket bra på att skydda sig. Våra aborter i Sverige är väldigt tidiga, 97 procent äger rum före 12:e veckan. Så det har inte med det här att rättigheten finns fram till vecka 18 att göra.
I din doktorsavhandling skriver du om ansvar, att kvinnorna beskriver sig som ansvarstagande.
– Ja, de gör ofta det. De har gjort många överväganden, tänkt över sin partners situation, sin egen situation, familjesituationen och så det som vi tycker är mycket viktigt här i Sverige: Barnets rätt att vara önskat. Kvinnorna som gör abort är mycket måna om att ta ansvar.
Men det hindrar inte att man kan ha olika känslor, du skriver om både sorg och lättnad?
– Ja. Aborten är en speciell livshändelse och även om man vet att man gör rätt som väljer att avbryta så kan man uppleva aborten som sorglig. Och samtidigt upplever många en stor lättnad! Lättnad är absolut den vanligaste känslan. Inför graviditeten känner de ofta förtvivlan, sen är det skönt att ta beslutet – som ofta är givet från start – och sen efteråt kommer lättnaden. Men det är tabubelagt att tala om lättnaden, man kan vara rädd att ses som kall och ansvarslös. Jag minns en kvinna som sa: "man är rädd för att väcka ont blod".
Du arbetade i många år som kurator på både Kvinnokliniken och en abortmottagning, känner du igen dina forskningsresultat från de samtal du hade då?
– Absolut! Många tyckte också att själva samtalet var en lättnad, att få prata om det och ge uttryck för motstridiga känslor. Och etiska dilemman. Ibland kan man få höra från abortmotståndare som kan tyckas ha monopol på etiska reflektioner att kvinnorna ”inte förstår” vad de gör. Men förminska inte kvinnan! En abort är aldrig trivial. Det är en livshändelse och de kommer alltid att komma ihåg den.
FOTNOT: Anneli Keros avhandling heter "Paradoxer och legal abort. En longitudinell studie om motiv, attityder och upplevelser hos kvinnor och män".
