Den lilla byn Tufanu ligger längst in i den vackra, bokskogsklädda Pauleascadalen i södra Rumänien. Men det är inte lätt att ta sig dit. Myndigheterna betraktar inte Tufanu som en riktig by, den ses snarare som en illegal bosättning i en statligt ägd skog. Därför har man inte byggt någon riktig väg, och den som vill besöka de 120 familjerna i byn får antingen gå eller, om det inte har regnat på ett slag, köra bil i en delvis uttorkad flodbädd.
För en vecka sedan fick byn besök av en grupp människor från Linköping som lyckats ta sig dit med fyrhjulsdrivna bilar. Linköping är en välkänd stad bland de fattiga byborna i dalen, många har varit där för att tigga. Och det var det som var bakgrunden till det oväntade besöket.
Linköpings kommun och Stadsmissionen arbetar för att stödja EU-migranter som kommer till Linköping, och många av dem är fattiga romer från Pauleasca. Samtidigt planerar hjälporganisationen Hjärta till Hjärta en långsiktig biståndsinsats i deras hembyar. Därför gjorde man en gemensam resa för att lära sig mer om människorna i byarna, deras livsvillkor och hur man bäst kan stödja dem.
Corren var med på resan. Hjärta till Hjärtas planerade hjälpinsats (som vi kommer att berätta mer om i ett kommande reportage) ses som så intressant att även den svenska ambassadören i Rumänien, Anneli Lindahl Kenny, anslöt för att besöka byarna.
Tufanu är en mycket fattig by där många hus är enkla konstruktioner med väggar av flätade grenar och lera. Det finns inga brunnar utan människor tar vatten ur ån som rinner genom byn. När det regnar förvandlas ån till en flod och det är vanligt att hus blir översvämmade. Byborna har dålig hälsa och hepatit och tuberkulos är vanliga sjukdomar.
Byn har en skola där de flesta barn går i årskurs ett till fyra, och får ett glas mjölk och en smörgås som lunch. Läraren har en lön på 2 200 kronor i månaden, plus ett glesbygdstillägg för att byn ligger så avlägset.
– Hon måste gå en timme, enkel resa, för att komma till jobbet. Vi funderar på att ge henne en mountainbike så att hon kan cykla till byn i stället, annars finns risken att hon säger upp sig, säger Rickard Klerfors på Hjärta till Hjärta.
De flesta i Pauleascadalen är arbetslösa. Några tillverkar kvastar och korgar och säljer dem, men det ger väldigt lite pengar. Dalen lämpar sig inte för jordbruk, och även om den gjorde det så kan människorna inte odla något eftersom de inte äger marken där de bor. Ibland kan de få tillfälliga jobb en dag i taget. Lönen är hundra kronor om dagen, men sådana jobb har blivit allt mer sällsynta. Socialbidraget på några hundralappar i månaden räcker inte ens till mat till barnen.
– Därför är det vanligt att man ger sig ut i Europa för att söka jobb eller tigga. Många har varit i Linköping och talar varmt om er stad. De säger att det är en plats där människor är vänliga och man kan få lunch och någonstans att sova på vintrarna, berättar Florin Operescu som arbetar med sociala frågor i Pauleasca.
– För många barn är det en tragedi att föräldrarna hela tiden är ute och reser, de växer upp som om de vore föräldralösa. De bor oftast hos sina far- eller morföräldrar, men är ständigt stressade av att deras föräldrar kommer hem några veckor och sedan ger sig av igen.
Resorna ut i Europa är ett ständigt samtalsämne i byarna. Det är berättelserna om framgångar som alla vill lyssna på, de som fick jobb och kom hem med pengar som räckte till ett bättre hus.
– Men det finns också många som kommer hem med väldigt lite pengar, och är sjuka efter att ha suttit på kalla gator och tiggt, berättar Florin Operescu.
Tufanu är i det här avseendet ett undantag, här är det nästan ingen som reser i väg för att tigga. En av byborna blev förra året ihjälslagen på en gata i Salzburg och kom hem i en kista. Efter den händelsen är det ingen som vågar ge sig av.
– Man kan sammanfatta det så här: Det är ingen härifrån som vill resa till Sverige för att tigga. Fanns det möjlighet för försörjning här så skulle alla stanna hemma, säger Florin Operescu.
De stödinsatser som görs för fattiga romer i Rumänien är långt ifrån tillräckliga, men det finns goda exempel. På hemvägen besökte gruppen från Linköping en skola i Ferentari, som är en socialt mycket utsatt stadsdel i Bukarest. Skolan erbjuder undervisning tillsammans med sociala stödinsatser för barn från fattiga familjer. Den drivs med ekonomiskt stöd från donatorer i USA, helt utanför det rumänska skolsystemet.
– Vi har haft barn här som har sovit med sju syskon i samma säng, i en lägenhet där det är svinkallt för att föräldrarna inte kan betala elen. Då kan man inte läsa sina läxor. Här får de lunch, läxhjälp och andra former av stöd, och många blir snart mycket positiva till skolan, berättar skolchefen Mihai Ciopasiu.
– Det kändes hoppfullt att besöka skolan i Ferentari och se vad man faktiskt kan åstadkomma. Det har varit en omtumlande resa som stärker mig i övertygelsen om att vi gör rätt när vi ger bidrag till Stadsmissionens arbete med EU-migranterna här i Linköping, säger Eva Lindh (S).
– Vi ska lyssna på de här människorna, och ge dem råd och akut hjälp när de är i Linköping. Men samtidigt måste det övergripande målet vara att de ska få det så mycket bättre i sina hembyar så att de inte behöver resa i väg utomlands, säger Lars Linebäck, direktor på Stadsmissionen.
