– I takt med att odlingslandskapet blivit mer monotont har arter från forna ängar och hagar flyttat ut till vägkanterna, säger Tommy Karlsson, biolog vid länsstyrelsen med ansvar för hotade arter.
Vi träffar honom längs gamla E4 nära Malmslätt, där vägslänterna är höga och sandiga längs 500 meter. Han går med håven i hopp om att återupptäcka silversmygaren, en rödlistad gulaktig liten fjäril. Men han ratar inte vanliga blåvingar eller ens kålfjärilar.
– Även vanliga arter har en roll att fylla. Där de lever kan miljön vara så bra att det även finns plats för dem som är mer sällsynta, säger Tommy Karlsson.
De tretton milen har han prickat in nära marker med höga naturvärden. Förutom Linköping ingår vägsträckor i Mjölby och Finspång samt Kinda och Ydre. Där har han noterat mycket slåttergubbe och slåtterfibbla, båda numera hotade. Trenden är negativ för många arter som av hävd hör hemma i ängar och naturbeten. Vägkanter har blivit ersättningsmark, men få har hittills klassats som artrika i Östergötland. Tommy Karlsson letar efter arter som väddsandbi, guldsandbi och bastardsvärmare, som söker sig till lila åkervädd, ängsvädd och väddklint.
– Vägkanternas stora betydelse för fjärilar, bin och andra blombesökande insekter har inte uppmärksammats ordentligt. Man har inte varit medveten om vilken stor betydelse blommande bestånd av en vanlig växt som till exempel åkervädd har för biologisk mångfald, säger han.
Trafikverket har drivit projekt "Artrika vägkanter" sedan 1994 och på andra håll i landet har intresset för vägkanternas ekologiska värde varit större än här. I Västra Götaland har bland annat torra marker längs vägnätet inventerats. Det ville Tommy Karlsson få igång även i Östergötland och nu bekostar Trafikverket tjugo dagars inventering i sommar.
Vad är problemet med Trafikverkets skötsel?
– Att vägkanterna ofta slås för tidigt så att värdväxterna inte finns kvar när insekterna behöver dem. Det vore även bra att få till mer blottade sandbanker där vildbin kan gräva sina bon, säger Tommy Karlsson.
Ove Eriksson är en av Trafikverkets tre miljöspecialister i landet. Han har hand om Region Öst, där Östergötland är ett av sju län. Enligt Ove Eriksson görs åtgärder upp med entreprenörerna vid upphandlingar ungefär vart femte år.
Betyder det att insatser som behövs enligt sommarens inventering inte kan genomföras förrän en upphandling görs om och därmed dröja flera år?
– Vi kan göra tilläggsupphandlingar, men nyttan måste vägas mot kostnaderna. Vi bedriver inte slåtter för arternas skull utan för trafiksäkerhetens. Men vi ska ta hänsyn till dem också, det ingår i vårt uppdrag. Generellt sett tyder det ändå på att vår slåtter gynnar arterna där naturvärdena är höga, säger han.
Han ser två tragiska förändringar i det landskap som Trafikverkets vägnät genomkorsar, dels att det öppna odlingslandskapet blivit monotonare, dels att igenväxningen tilltagit.
– Ett tag fick vi bud om att slå mycket sent eller bara vartannat år. Det ledde direkt till att vägkanter förbuskades. Så kan vi inte ha det. Slåttern måste ske under samma tider som förr i odlingslandskapet, säger Ove Eriksson.
