KRÖNIKA: Klart vi måste upp på höjden

Hur vill vi ha det med Linköpings siluett? Frågan blir åter aktuell när NCC lanserar fyra höghus i Ekkällan, bakom Garnisonen. Det är Linköpings högst belägna område (högsta bebyggda punkten är vid Garnisonsmuseet, 83 m ö h), och husen blir på 14 våningar.

Foto:

i veckan2007-04-20 00:00

Hur vill vi ha det med Linköpings siluett? Frågan blir åter aktuell när NCC lanserar fyra höghus i Ekkällan, bakom Garnisonen. Det är Linköpings högst belägna område (högsta bebyggda punkten är vid Garnisonsmuseet, 83 m ö h), och husen blir på 14 våningar.

För mig får det gärna sticka upp nya torn här och var, som pigga utropstecken i Linköpings vänliga slättprofil. Bara de inte kommer för nära den vackra, vackra domkyrkan som dominerat vyn i århundraden. För mig och min mamma, för biskop Brask och Elsa Brändström, för Louise Hoffsten och Stefan Andhé.

Alla har vi sett domkyrkan (om än med olika torn) först av allt när vi åkt hem, hem till Linköping.

Men höga hus i Linköping väcker känslor.

De passar inte i skalan, vi måste bevara karaktären, har det hetat.

Vilken karaktär är det vi ska bevara? På medeltiden var nästan alla hus envånings. Först på 1700-talet kom fler tvåvåningshus, på 1800-talet trevånings. Och så vidare.

Tag Drottningtornet, 16 våningar högt, men stående på betydligt lägre nivå än de planerade nya höghusen, eftersom hela Linköping lutar från Stångån och upp mot öster där Garnisonen/Ekkällan ligger.

Nästan alla var emot; länsstyrelsen, miljöministern, boverket. . . Kommunen stod på sig, och vann.

Inte sjutton har Drottningtornet ihjäl domkyrkan. Inte stör det stadsbilden. Tvärtom, det ger en intressant spänning, en snabbhistoria från medeltid till nu. Kanske blev Drottningtornet en vändpunkt i Linköpingsdebatten, det var ju inte så farligt ändå.

Stan är fortfarande lika mysig, eller som Gunnar Elfström skrev år 2000: "Bland landets medelstora städer framstår Linköpings stadskärna i dag som en av de bäst bevarade. Det gäller såväl gatumönster som skala och byggnadsbestånd. För detta har stadsarkitekten Sten Westholm gjort en avgörande insats".

Westholm var stadsarkitekt från 1931 till mitten av 1960-talet. Det var han som myntade uttrycket "Linköpings skala" i saneringsdebatten runt 1950. Han talade om att "det är nödvändigt att bevara den förnämsta miljöbildande faktorn, nämligen bebyggelsens och de fria utrymmenas skala".

Nu talar Muharrem Demirok (c), Linköpingspolitikens nya stjärna och ordförande i teknik- och samhällsbyggnadsnämnden, om att avsiktligt gå genom locket, att sätta en ny standard med Ekkällanhusen.

Bra. En stad måste leva och förändras. 1950 var vi drygt 50 000 invånare, nu är vi nära 140 000.

Klart vi måste upp på höjden.

Det viktiga är att behålla Westholms känsla för "skalan", fast i vår tid.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om