Sorlet från 300 elever tystnar snabbt när den lilla, lätt krumma, mannen tar till orda med en tyst och lite försiktig röst. Snälla ni, stäng av era mobiler, vädjar han. Någon småpratar efter en stund och får en tårögd tillsägelse av Piotr. Det är ju så förtvivlat viktigt, det han har att säga! Sedan är det tyst i 90 minuter. Han är ”den lilla pojken från Warzawa”.
Vi ser en bild av en glad och lockhårig krabat på sex månader, enda älskade barnet till jurist- och lärarparet i Warzawa 1938. Glädjen förbyttes kort därpå. Nya idéer hade kommit från Tyskland. Judar och romer var att betrakta som skadedjur, som råttor, loppor och löss. De måste utrotas så snart som möjligt.
Den lilla familjen tvingades som alla andra ”skadedjur” att flytta till stadens muromgärdade getto. Tidigare hade det bott 80 000 i stadsdelen. Nu skulle 450 000 trängas där, tio personer i varje rum. Här fanns ingen möjlighet till arbete. Föräldrarna sålde sina ägodelar, som vigselringarna, för att inte svälta ihjäl som så många andra. De som lämnade gettot skjöts ihjäl. Även om de var småpojkar och även om de smitit ut genom en springa bara för att komma över en brödbit.
Sagor fanns inte. Allt som fanns var de vuxnas prat om svälten och skräcken. Det minns han. Piotr visar bilder på ihjälsvultna och skjutna barn på gettots trottoarer. Av 80 000 barn i gettot överlevde 4 000. Varför just han?
Radio och tidningar var förbjudna. Rykten nådde föräldrarna om att vissa fick ta tåget till vad man trodde var ett bättre boende. Men destinationen var Treblinkas förintelseläger. Sommaren -42 kördes tusentals och åter tusentals iväg och Piotrs föräldrar insåg att det snart var deras tur. Totalt 800 000 gasades ihjäl i Treblinka. Hur skulle de rädda livet på sin lilla pojke?
Irena Sendler var en kvinnlig Raol Wallenberg. En socialarbetare som räddade 2 500 barn från Warzawas getto, ofta via stadens kloaksystem.
Piotr minns hur han snabbt puttades fram på gatan, kände sin pappas hand på sin axel och ombads klättra ned i ett mörkt hål. Fort, fort. Utan mamma och pappa. Snabbt lades ett lock över hålet. Totalt mörker.
Någon ledde honom. Han minns den evighetslånga promenaden i avloppstunnelns avföring och hur fötterna värkte. Han minns stanken. Och skräcken. Efter en lång vandring nådde de den ”ariska sidan”. Han var 4,5 år och förstod att om han skulle överleva måste han vara klok som en 15-åring. Alltid tyst, titta ner, inte ställa frågor, aldrig bråka, aldrig gråta, lära sig be katolska böner, inte dra uppmärksamheten till sig genom att hosta, få ett mer polskklingande namn. Aldrig någonsin fråga efter mamma och pappa.
Sluta vara jude.
Han hamnade i ett nunnekloster där hans uppdrag var att ta hand om höns och gäss. Alla var snälla. Efter ett år kom en man med en vagn och Piotr lades på flaket och täcktes med en filt. Knäpp tyst som han lärt sig. Nytt kloster, strängare men med flera barn. Men Piotr visste inte hur man lekte, tyckte pojkarna var så bråkiga.
Sommaren 1944 och den ryska offensiven. En bomb i kyrkan som brann ned. Och sedan: vi är befriade av den ryska armén!
Barnen blev hämtade av sina föräldrar, men inte Piotr. Irena Sendler hade skrivit ner alla barns nya namn på lappar, lagt i burkar och grävt ned i sin trädgård för att föräldrarna en dag skulle kunna hitta dem.
Sommar, höst och vinter gick. Han fick sin första julklapp, en sockerbit i ett paket. Varken förr eller senare har han ätit något så gott.
Men inga föräldrar kom.
Så en dag kom hon, men hon såg inte alls ut som mamma. Så mager, så stripigt hår, så stor rock. Och hon grät hela tiden. Var det hon?
Han följde med henne utan att klaga, barn skulle aldrig klaga. Men sakta gick det upp för honom. Efter tre år var hon där, hans mamma.
Hon hade varit slav i en tysk ammunitionsfabrik och letat förtvivlat i fyra veckor.
Pappa var dödad.
Sedan 1969 bor Piotr i Sverige. Han har inga fler anspråk på livet. Känner sådan tacksamhet över de som vågade sina liv för hans skull.
”Den lilla pojken från Warzawa” tystnar. 90 andäktiga minuter har gått. Flera elever kommer fram till Piotr efteråt. De är märkbart tagna.
De tar hans hand och säger – tack.