Hon är den där kärnfriska sorten som knappt har en sjukdag bakom sig. Hon levde fram till den 15 maj ett inrutat familjeliv som liknar de flesta andras. Lämning, jobb, hämtning, lämning, jobb, hämtning. Och så helger med olika familjeaktiviteter.
– Nu efteråt tänker jag att det var ett non-stop-liv. 100 procent som mamma och 100 procent som anställd. Men det är ju så de flesta lever.
Angelica har normalt blodtryck, men har ibland känt hur hennes hjärta rusat och hon har blivit rödflammig i ansiktet.
– Så har det varit i många år, som längst har det varat ett par minuter, men det har aldrig oroat mig eftersom jag vetat att det strax går över.
Angelica gillar sitt jobb. Det är fysiskt och tungt när hon med armkraft lastar pallar som sedan plastas in.
Den här måndagen var det extra mycket att göra. Hon hade en tid livit av sömnbrist, men helgen hade varit bra när hela familjen besökte riddarspelen på Ekenäs slott.
Av oförklarlig anledning kände sig Angelica irriterad. Hon jobbade på hårt, och minns att hon fräste åt sin lillasyster som jobbar på samma arbetsplats och som befann sig i närheten.
När hon hade jobbat intensivt i ett par–tre timmar hände det.
– Det var som en blixt rakt in i skallen. Därefter kände jag en snabb smärta i huvudet och minns hur jag blev fruktansvärt yr.
Angelica hade fått ventrikelflimmer, en akut och allvarlig typ av hjärtrytmrubbning, som ledde till hjärtstopp.
– Hjärtat lade av helt enkelt, har jag fått förklarat för mig. Det slutade pumpa.
Hennes syster befann sig nu en bit bort och såg hur Angelica utan förvarning föll baklänges, rakt på en handtruck.
– Det var tur att något lindrade fallet, för annars hade jag rasat med skallen före ned i stengolvet.
Systern ropade på Angelica, men fick inget svar.
Maria Jarnborg tog hjälp av sin man Staffan Björk. Samtidigt ringde Key Jarnborg 112.
– Staffan befann sig i vårt utställningsrum tillsammans med en leverantör, som just gått en utbildning i HLR, hjärt-lungräddning. Han gav mig hjärtmassage medan Staffan gjorde mun-mot-mun.
Angelica vet bara att han heter Patrik, ingenting mer, men vill förtvivlat gärna komma i kontakt med honom.
– Jag har många att tacka för att jag lever och han är en av dem.
Tillsammans konstaterade arbetskamraterna att Angelica snabbt tappade all färg och blev grå/lila i ansiktet. Men uppenbarligen lyckades de få tillfällig fart på hennes hjärta, annars hade hon varit död när ambulansen anlände 15 minuter senare.
– I ambulansen fick de vid andra försöket igång hjärtat på riktigt, med en defibrillator. Jag minns att någon ropade mitt namn, men att jag stod en bit ifrån min egen kropp och tänkte "vem ropar de på? Men vänta nu, det är ju på mig!" I samma veva var jag tillbaka i min kropp. Det var så totalt overkligt.
Efter tio dagar på US och tre månaders sjukskrivning började hon jobba igen, äntligen. Men hon håller sig än så länge till halvtid.
Hon har inte fått någon förklaring till vad som utlöste hjärtstoppen, men det kan vara genetiskt betingat. hon äter mediciner mot sin arytmi.
– Tabletterna är pulssänkande och gör mig lite avstängd och trögtänkt, tycker jag. Jag hetsar inte upp mig i onödan och det är skönt, men samtidigt är det inte riktigt jag.
Händelsen har förändrat henne på flera sätt. Hon lever mer här och nu än i framtiden, och har blivit bättre på att verkligen se barnen, tycker hon.
– Jag är livrädd för offerrollen och har jobbat mycket med mitt psyke. Med hjälp av bland annat meditation och fokus på andningen, kan jag göra mig själv lugn.
Hon har också instruerat barnen: händer det igen, att mamma bara faller omkull, så måste de springa iväg och larma en granne.
– En annan grej är att jag inte känner någon rädsla för att dö som jag kunde göra förut. Det låter väldigt konstigt, men så är det.