I november uppmärksammade Corren och SVT:s Östnytt hur tandläkaren Jimutha Malalatunga och hennes tandsköterska ägnade en del av sin fritid åt att ge akut tandvård åt EU-migranter. Deras folktandvårdsklinik på Lilla torget i Linköping ställde upp med lokal och material och människor som gått med svår tandsmärta i flera år kunde för första gången få lindring.
Medieuppmärksamheten blev dock början till slutet för projektet. Kliniken fick ta emot arga samtal från patienter som tyckte att det var orättvist att skattemedel gick till EU-migranterna, det publicerades arga insändare i Corren och på diverse bloggar och diskussionsforum rasades det mot verksamheten.
Jimutha Malalatunga fick själv ta emot anonymt hat och ilska till sin privata mejl, men mest ledsen är hon över att ha tvingats sluta med hjälpen. Hon tror också att människor missförstått vilken typ av vård det handlade om.
– Folk trodde att det var vård som kostar en massa. Men det var akutvård. De är otroligt smärttåliga. Vanligtvis ser jag ingen som klarar av så svåra hål. Det var ingen skönhetsbehandling, och det handlade om att jag hade lite fritid över, säger hon.
Hon fick mycket positiv respons också från människor som blivit berörda av engagemanget. En av dem var tandvårdsdirektör Anna Carin Dahlgren, som skickade ett hyllande mejl direkt efter Correns artikel.
Efter ett par veckor kom dock ett annat besked: verksamheten skulle omedelbart sluta. Jimutha Malalatunga uppfattade att det hade med de arga reaktionerna att göra, men det tillbakavisar tandvårdsdirektören (läs kommande artikel).
Tiggarna behöver inte bli utan tandvård. De kan precis som alla andra söka jourtandvård på jourkliniken i Skäggetorp.
– Det funkar om det är en tiggare som kan engelska och tar sig dit själv med ID-kort och 50 kronor i handen. Annars måste vi fixa tolk med kort varsel. Det är mer svårjobbat, kan man säga. Det var väldigt smidigt med Jimutha. Varje fredag kl 14 kunde vi komma dit, mitt i stan, med två personer, säger Staffan Jonsson, citypräst på Stadsmissionen.
Nu är det få tiggare som ens bryr sig om att be om tandläkarhjälp, enligt honom.
Jimutha Malalatunga saknar sitt sidoprojekt och ångrar att hon var med i Corren.
– De satt där i kylan, hungriga och dessutom i behov av tandvård, och att se att svullnaden gått tillbaka och att de kunde le igen var riktigt roligt. Om jag hade vetat att det skulle sluta så här hade jag aldrig medverkat i intervjun, säger Jimutha Malalatunga.
Men var reaktionen helt oväntad?
– Jag visste att vi skulle få både ris och ros, men att de negativa skulle vara så starka att de kunde påverka Tandvårdsgruppen hade jag ingen aning om. Sånt här brukar ju hålla på någon vecka, sen glömmer folk. Men det gick fort att lägga ner.