– Just nu kan jag bara känna en enorm tacksamhet. Vi hade kunnat dö där inne, men vi lever.
Anna Cardenbäck är sotig om händerna och luktar brandrök efter att en stund innan vi kommer ha varit och grävt i spillrorna av sitt liv, som hon lakoniskt uttrycker det. Sotig, men samlad, sitter hon i exmakens och sönernas pappas hem i Linghem, en bit från det hem som var hennes. Hemmet, som utvändigt ser ut nästan som förr, men invändigt är utbränt.
– Dagtid är okej, men i natt vaknade jag alldeles kallsvettig, fick panik och tyckte mig känna lukten av brandrök.
Onsdagen den 16 december börjar som de flesta andra morgnar i december. Anna och sönerna Erik, 14 år, och Elias, 9 år, äter frukost framför julkalendern. De sitter på övervåningen, där familjen har en vägghängd och relativt ny platt-tv.
När Elias kommit till sin skola i Linghem åker Anna och Erik mot stan. Anna jobbar som högstadielärare på Klara grundskola och där går även Erik i nian.
Skolan har friluftsdag med vintertema den här dagen, så Anna har klätt sig i lite Telemarkutstyrsel, med tights, tjock tröja och skidglasögon. En halvtimme senare ska det stå klart att det är de enda kläder hon äger.
Erik mår inte bra och i bilen bestämmer han sig för att inte vara med på friluftsdagen.
– ”Jag måste hem!” säger han precis när vi kommer till stan. Jag bestämmer mig för att skjutsa honom tillbaka och vänder åter mot Linghem. En kollega får dra igång min lektion som börjar 08.15.
I Tallboda blir hon plötsligt förbiåkt av fem brandbilar. I full fart och med sirenerna på.
– En tanke far genom huvudet. Tände vi stearinljus . . . släckte vi dem? Jag dubbelkollar med Erik, men nej, vi hade inte tänt några ljus. Jag börjar skaka. Tänk om det brinner hos oss? Jag som alltid är så försiktig och drar ur mobilladdare och annat.
När Anna och Erik kommer hem möts de av vad Anna beskriver som en krigszon. Avspärrningar, brandbilar, polis och ambulans.
– Det första jag ser är två rökdykare med motorsågar som springer mot vårt hus. ”Brinner det i 26:an?”, ropar jag. ”Ja!” svarar en brandman.
Det är full panik. Evakuerade grannar står och gråter utanför avspärrningarna. Branden är våldsam och räddningspersonalen jobbar intensivt för att förhindra att den sprider sig i radhuslängan.
När branden är släckt konstaterar polisens kriminaltekniker att branden startat i tv:n. Den tv på övervåningen som Anna och sönerna tidigare satt framför. Eventuell brottsmisstanke har avskrivits, det finns inget som indikerar att Anna har agerat försumligt. Folksam har besiktigat det lösöre som finns kvar och dömt ut det. Sot- och rökskadorna är för stora.
Branden tycks ha startat bara minuterna efter att Anna och sönerna åkt hemifrån. En granne såg hur deras kök rökfylldes och ringde 112.
– Ju mer jag får höra om hur brandförloppet var, desto större tacksamhet känner jag över att vi lever. Hade branden startat medan vi låg och sov hade vi aldrig hunnit ut, utan vaknat i ett eldinferno och förmodligen dött av röken.
Nu är Anna och sönerna hemlösa. Och om några dagar är det jul.
– Min exman var den första som hörde av sig och erbjöd oss att bo hos honom. Jag är så tacksam för att han hjälper oss nu när det krisar. Men efter jul måste vi hitta någonstans att bo. Det tar runt nio månader att sanera och renovera hemmet.
Medan vi pratar ringer Annas telefon flera gånger. Hennes chef undrar om det finns något hon kan göra. En väninna ringer och erbjuder henne kläder. Hennes mamma ringer. De måste ses. Försäkringsbolaget meddelar att 20 000 till det mest akuta nu finns på hennes konto. Dit hör julklappar till Erik och Elias, allt i deras rum är totalförstört. Om de åtminstone kan spela sina älskade tv-spel under jullovet så kanske det skingrar tankarna på att allt annat är borta, resonerar Anna.
– Jag är rörd över den oerhörda omtanke som sköljer över oss just nu. Vilket socialt skyddsnät! Jag får enorm backup av grannar, vänner, kolleger och släktingar. Min Facebook svämmar över av kärleksförklaringar och då kan man faktiskt inte vara ledsen. Jag menar, saker är ändå bara saker. Jag och mina söner lever!
Säger Anna. Som, trots all bedrövelse det innebär att stå hemlös lagom till jul, håller ihop och till och med kan skratta mitt i eländet. Det finns värre ting som kan drabba en. Mycket värre.
– Den enda vägen är framåt. Så länge jag har mina barn är jag en tiger. Det här ska ordna sig. Nu ska jag åka och köpa oss lite underkläder. Och tandborstar.