Huruvida det är ett klokt beslut att inte fortsätta att driva ett projekt som inte tycks kunna bli verklig verksamhet – eller om det bara handlar om att de som sitter på pengarna tycker att det är för dyrt – är lite svårt att veta. Klart är i alla fall att beskedet om att lägga ner projektet kom som en blixt från en klar himmel för de flesta inblandade. Möjligen bortsett från projektets styrgrupp.
Förklaringarna, om man får tro de inblandade, är flera. Men till syvende och sist verkar det – inte så förvånande – handla om just pengar.
När projektet drog igång i mitten av april förra året presenterades det som en verksamhet där kunskap och tjänster från olika myndigheter skulle samlas på ett och samma ställe. På så sätt skulle det vara slutsnurrat i myndighetskarusellen för gruppen ungdomar i åldern 16-29 år som på olika sätt hade behov av olika samhälleliga insatser. På Jobb- och kunskapstorget samlades Arbetsförmedling, Försäkringskassa, Region Östergötland och socialkontor på ett och samma ställe.
Det blev en verksamhet som, för Lewis Wallin (läs här intill), hans mamma och många fler, gjort stor skillnad.
En ingång skulle inte bara ha individen i fokus utan också individens fokus i fokus, förklarade dåvarande projektägaren Karin Lindgren. För många av dem som varit knutna till En Ingång verkar orden blivit verklighet. Det fungerade.
Och ändå inte.
Enligt nuvarande projektägaren Helena Paulsson, Linköpings kommun, var det ett ambitiöst projekt som egentligen sjösattes alldeles för tidigt. Det hade behövts ett förprojekt för att inse bland annat hur svårt det skulle bli att överbrygga alla de juridiska svårigheter som ställt till problem under hela tiden, menar hon.
Finansiären bakom projektet är Samordningsförbundet Centrala Östergötland. Överenskommelsen var att de skulle betala lönerna till huvudmännens handläggare i projektet. När Samordningsförbundet fick mindre pengar från staten ville de i sin tur att huvudmännen skulle bidra till handläggarna. Alltså huvudmännens egna anställda.
Då drog styrgruppen – där aktörerna sitter – i bromsen och sa nej. Det blev inga pengar till löner.
– Som projektägare kan jag inte driva ett projekt utan någon ekonomi, säger Helena Paulsson.
Att de inblandade – Arbetsförmedling, Försäkringskassa, Region Östergötland och Linköpings kommun – inte var beredda att betala ut lön till sina egna anställda förklarar Helena Paulsson med att juridiska problem med projektet gjorde att det hade varit helt omöjligt att göra verklighet av det. Bättre då att avsluta i tid. Dessutom framgår att det var svårt att sprida nyvunna kunskaper vidare i de egna organisationerna. Därtill handlar det om att mycket pengar går till en liten grupp människor och att fler i alla åldrar borde få samma möjligheter.
I dag finns cirka 80 unga människor i projektet. Samordningsförbundet, som från början utlovat 6,5 miljoner per år i tre år, har hittills betalat lite drygt 5 miljoner. När projektet läggs ner 17 juni beräknas det, i pengar, ha kostat, nästan 8 miljoner.
Såväl Helena Paulsson som Mattias Bergström försäkrar att de erfarenheter som gjorts i projektet ska tas till vara och att styrgruppen jobbar med frågor som hur man ska bli bättre på att samplanera för människor alla åldrar.
För de som har jobbat i projektet kom nedläggningen som en liten chock. Per Magnusson, handläggare på Jobb- och kunskapstorget, tycker att det är tråkigt.
– Vi har kommit långt och vi hade lyckats ännu bättre om vi fått fortsätta, säger han.