Årligen föds ungefär 110 000 barn i Sverige. Drygt åtta av tio föds vaginalt och det innebär av helt naturliga skäl påfrestningar på kvinnans underliv. Kanske har det varit tyst om förlossningsskador för att det är naturligt att föda barn. Kanske för att problemen till följd av skadorna har varit skambelagda.
Efter decennier av engagemang i frågan kan Eva Uustal, överläkare på Kvinnokliniken, med tillfredsställelse konstatera att det äntligen börjar hända saker. I december i fjol avsatte regeringen exempelvis 720 miljoner till bättre förlossningsvård. Statliga utredningar har tillsatts varav hon själv deltar i en. Den ska granska metoder som minskar komplikationer och skador hos den födande kvinnan och ska vara klar i april.
När hon för drygt 25 år sedan fick ta hand om en kvinna vars ändtarmsmuskel brustit under förlossningen, insåg hon att hon inte visste hur hon skulle göra.
– Jag upptäckte att andra inte heller visste det. Skadorna syddes men många saknade utbildning i hur. Man prövade sig fram och lärde sig av erfarenhet.
I en studie visade hon senare att bara en av tio förlossningsläkare hade fått instruktioner om hur man syr ihop en skadad ändtarmsmuskel. 2001 var hon med och skrev den första nationella rapporten om hur man ska göra. Men än idag saknas tydliga nationella riktlinjer både vad gäller diagnostik av förlossningsskador och hur de ska förebyggas och behandlas.
Statistiken från 2015 pekar mot att ungefär tre procent av dem som föder vaginalt drabbas av skador i ändtarmsmuskeln. Mellan tjugo och trettio procent får därutöver så allvarliga skador i mellangårdens muskler att de behöver sys.
Siffrorna är dock osäkra och påvisar en stor variation över landet.
– Man vet inte om det beror på att man är olika bra på att hitta skadorna på landets förlossningskliniker, säger Eva Uustal.
Det finns därför med all sannolikhet ett stort mörkertal.
De flesta bristningar syns utanpå men en del är dolda och kräver undersökning med ultraljud för att hittas. Det görs inte regelmässigt på alla kliniker och när kvinnor klagar på besvär ännu efter de sex månader det kan ta för bäckenbotten att stabiliseras, görs inte alltid en tillräcklig undersökning.
– Kvinnor får allt för ofta höra att de får räkna med lite besvär efter att ha fött ett barn, säger Eva Uustal.
Standardrådet är att de ska träna genom att knipa.
– Träning av bäckenbottenmusklerna är jätteviktig men det finns inget som upprör mig mer än att kvinnor vars muskelfästen har brustit uppmanas att knipa. Det går inte att knipa med en muskel som är av.
Hennes vision är att alla kvinnor undersöks noggrant direkt efter förlossningen. Om misstanke om större bristning finns ska en läkare undersöka skadan. Det finns även skador som inte upptäcks genom den undersökningen, till exempel när muskeln inte brustit utan tänjts ut. Då gäller det att vara lyhörd.
– Det är dags att vi börjar lyssna på kvinnorna och låta dem komma till specialistmottagning om de upplever besvär.
Om skadan opereras relativt snart är prognosen god. Väntar man för länge kan den vara svårbehandlad.
Om det missas många skador idag, var det än värre förr berättar Eva Uustal. Många kvinnor lever därför med besvär och det fungerar hjälpligt tills efter klimakteriet.
– Då håller det inte längre eftersom kroppen åldrats. Vi möter många som vi hjälper på andra sätt än med operation.
Eva Uustal leder ett arbete med att skapa ett utbildningsprogram för barnmorskor, läkare och patienter med nationella riktlinjer och det behövs också mer kunskap om diagnostik.
– Vi arbetar för att US i Linköping utvecklas till ett nationellt centrum för diagnostik och behandling av förlossningsskador. Vi har alla förutsättningar, säger hon.