– Det finns verkligen olika sätt att se på utvecklingen, säger Pelle Johansson som är ordförande i Linköpings biodlareförening.
– Jag skulle vilja säga att det allra största problemet är att det finns för lite biodlare.
Så var det inte före sockrets tid. Före 1800-talets mitt hade nästan varenda bonde ett par bikupor, godsen hade många och det fanns gott om folk på gårdarna som kunde sköta bisamhällena.
– I dag är bonden ensam på sin gård, han har inte tid med biodling, säger Pelle Johansson. Det finns ett antal yrkesodlare, men de flesta är hobbybiodlare med ett fåtal samhällen.
Det finns andra problem för bina. Ett är att nästan alla rapsodlare har gått över till höstraps. Den sås alltså på hösten och blommar tidigt, så tidigt att bisamhällena inte har nått full styrka än. Vårrapsen blommar senare, men betydligt färre bönder satsar på den.
Det talas om andra hot också, som att allt fler odlar genmodifierad raps – men det är bara ett rykte. Genmodifierade grödor är olagliga i EU och odlas alltså inte i Sverige
– Det finns så mycket rykten om rapsodlingen, suckar Albin Gunnarsson som är agronom på Svensk Raps.
– Sanningen är att vi odlar samma sorter som de senaste 25-30 åren. Det är hybridraps som är ett resultat av vanlig växtförädling.
Andra omtalade hot, sjukdomar och kvalster till exempel, är inga stora problem egentligen, säger Pelle Johansson, inte för tambina.
– Nej, sånt hanterar vi med medicin. Biodlandet har blivit lite mer komplicerat, kanske, men det är också intressant. Och avelsarbete pågår för fullt, så småningom har vi bin som kan klara sjukdomarna själva.
Att sjukdomarna har fått sån spridning beror till viss del på de stora monokulturerna i USA, där en enda gröda odlas på enorma arealer.
– Gigantiska mandelodlingar i Kalifornien, till exempel. Där finns inte tillräckligt med bin, så de körs dit i stora lastbilar och får göra sitt jobb. Efter blomningen körs de vidare till nästa gröda, kanske blåbär.
– Sjukdomar som varroakvalstret spreds på nolltid där, eftersom bina transporteras runt för att sköta pollineringen. Jag vet knappt om de tar vara på honungen ens, det är totalt industriell verksamhet där det inte heller spelar någon roll hur bina mår.
De tycks må ganska bra hos biodlarna i Linköping, men så här års är de hungriga och det finns inte jättemycket blommor för dem att njuta av.
– Vintern har varit ganska bra, säger Pelle Johansson, med få förluster. Men bina är hungriga, vi har 15 kupor med 20 000 bin i varje, de vill ha mycket mat. Går allt bra kan de bli 70 000 i varje kupa på sommaren. På ett bra ställe kan en kupa ge 100 kilo honung.
På tisdag-onsdag börjar biodlarkurserna i Linköping, men alla intresserade får inte plats.
– Om vi vore fler så kunde vi ha mer, säger Pelle Johansson. Intresset är stadigt ökande.
Artikeln uppdaterades under måndagen.