Vad fick dig att reagera?

– Jag kände igen situationen. Jag har själv suttit på en restaurang där två familjer hade med sig barn som illtjöt oavbrutet i en och en halv timme. Då kanske man som förälder ska fundera över om det är så smart att ta med barnen på restaurangen över huvud taget.

Varför tror du att barnuppfostran väcker så starka känslor?

Artikelbild

Bror Gårdelöf, anestesiöverläkare vid US.

– Det Carina Glenning tar upp i sin krönika handlar i grund och botten om föräldrar som abdikerar från sitt ansvar att uppfostra sina barn. Fostran har fått en negativ innebörd i dag, vilket jag personligen tycker är helt stolligt. Man måste lära sina barn att bete sig som folk. Och det här är inget som är unikt för oss människor. Även djurungar i flock fostras in i ett socialt sammanhang av de vuxna djuren.

Men varför är ämnet så känsligt?

– Det har varit ett mode i flera decennier att barnen ska ha det så fritt som möjligt. De ska få utvecklas "naturligt". Men det funkar inte så. Barn måste lära sig att känna gränser, precis som vuxna måste göra.

LÄS OCKSÅ: "Väldigt osvenskt att säga ifrån"

Artikelbild

| Bror Gårdelöf, anestesiöverläkare vid US.

I ditt mejl refererar du till David Eberhard och Ann Heberlein.

– David Eberhard har skrivit flera böcker, bland annat "Ingen tar skit i de lättkränktas land" och "Normalt?". Där tar han upp skillnaden mellan kända svåra psykiska sjukdomar och den ökande trend där unga människor söker psykakuten för livskriser som varje människa får räkna med – som exempelvis att sambon gör slut.

– I "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" tar Ann Heberlein upp att det finns en idé i samhället att inget är individens ansvar, att allt är någon annans fel. Både David Eberhard och Ann Heberlein säger ett antal obehagliga sanningar i sina böcker.

LÄS OCKSÅ: Storm efter krönika om "monsterbarn"

Så med andra ord – anser du att det är rätt att säga till andras barn?

– Ja, naturligtvis. Jag var själv på vippen att köra över en liten 5-åring i ett skidspår. Jag skällde inte ut henne, utan sa bara att det var farligt och att jag kunde ha kört på henne. Mer hann jag inte förrän jag fick en mamma över mig som gormade och skrek. Det gick inte att prata med henne, utan jag fick bara stå där och ta emot hennes utskällning.

Vad hoppas du att en sån här debatt kan leda till?

– Man kan ju hoppas att några människor tänker till en extra gång. Men annars har jag inte så stora förhoppningar. Mot dumhet kämpar gudarna förgäves, det gäller även i det här fallet! (skratt)