Väl tillbaka i Sverige har hon nu börjat applicera sina erfarenheter på svensk skola genom Ingenjörer utan gränsers projekt After School.
Juliette Ramberg de Ruyter har bara varit tillbaka i Sverige i en och en halv månad men rör sig redan framåt i full karriär. Vid sidan av uppdraget som projektledare för After School pluggar hon en sommarkurs i religionsfilosofi och jobbar på en restaurang i Berg.
Juliette, som är uppvuxen i Stockholm, kom till Linköping 2009 för att läsa till gymnasielärare men efter några år på utbildningen märkte hon att hon inte kände sig hemma i lärarkåren.
– Det känns svårt att som lärare ha en ådra av entreprenörskap eller management. Det finns ingen föreställning om att en lärare ska starta några egna projekt, säger hon.
Efter sin gymnasielärarexamen sommaren 2014 var Juliette rädd för att hamna i ett outvecklande jobb på en skola i någon småstad. Men istället hörde en vän av sig från Nederländska ambassaden i Bangladesh och tipsade Juliette om att organisationen BRAC erbjöd en traineeplats som forskningsassistent i huvudstaden Dhaka. Två veckor senare satt Juliette Ramberg de Ruyter på planet till Bangladesh.
Utvecklingsorganisationen BRAC är en av världens absolut största NGOs men har främst sin verksamhet i Asien och Afrika och är därför inte så välkänd i Sverige. I Bangladesh har BRAC runt 9000 så kallade klubbhus där barn och unga kan umgås och plugga efter skoltid. Juliettes arbetsuppgifter bestod bland annat i att samla in data kring och utvärdera organisationens verksamhet i Dhaka. Under arbetet fick hon besöka skolor som inte bestod av mycket mer än ett skjul eller en liten betonglåda utan belysning. Skolorna riktade sig främst till unga tjejer som vanligtvis inte ges någon chans till högre utbildning i Bangladesh.
– De förväntas giftas bort i tolvårsålder och sedan ta hand om hushållet, på de här skolorna fick de odla sitt självförtroende och lära sig ta plats, säger Juliette Ramberg de Ruyter.
Efter traineetjänsten fick Juliette anställning som rektorsassistent på en av Dhakas finare collegeskolor där hon hjälpte till att utveckla verksamheten. Skolan drog med hög frånvaro och sjunkande betyg. Juliette fick förtroende att anställa personal och utveckla individuella studieplaner för elever som behövde extra stöd. Efter några månader erbjöds hon ett treårigt kontrakt men vid det laget kände hon att Dhaka inte var en plats hon ville stanna kvar på. Efter mycket övervägande tackade hon nej.
– Jag kopplar oftast av genom att ta ett varv i skogen. I Dakha gick det inte ens att gå ut när det var mörkt, säger Juliette Ramberg de Ruyter.
I juni återvände Juliette till Linköping och hade redan innan återkomsten hamnat i styrelsen för Ingenjörer utan gränser, en ideell organisation som jobbar med olika biståndsprojekt. I Linköping består verksamheten främst av att erbjuda läxhjälp efter skoltid. Som projektledare för föreningens After School-projekt koordinerar Juliette verksamheten och har kontakt med både rektorer och volontärer. En eller två gånger i veckan besöker föreningens volontärer skolor i Ryd, Lambohov och Skäggetorp; skolor där många elevers föräldrar inte behärskar svenska fullt ut och därför kan ha svårt att hjälpa sina barn med läxorna.
– Det som saknas i skolan är någon som kan sitta ner med eleverna och ta den tid som krävs för att förklara ett problem. De som inte kan få hjälp med det hemifrån halkar snabbt efter, säger Juliette Ramberg de Ruyter.
Hon ser en likhet mellan Bangladesh, där den statliga skolan allt mer konkurreras ut av privata så kallade Coaching Centers och den svenska skolan där privat läxhjälp blivit allt vanligare. Juliette tror att det finns en risk att de olika aktörerna kan komma att konkurrera med varandra även i Sverige om det inte görs en ansats att istället föröka samverka för en bättre skola.
– Skolan borde kunna outsourca gratis läxhjälp till de elever som verkligen behöver det, säger hon.
I höst tar Juliette upp sina studier igen och siktar på att läsa in en master i Samhälls- och välfärdsstudier på LiUs campus i Norrköping. Efter det lockar utlandet igen även om hon ännu inte vart det skulle bära av. Hon skulle inte tacka nej till en doktorandtjänst i USA. Men att stanna i Linköping för att starta upp nya projekt är också en möjlighet.
– Jag bara vet att jag kommer jobba med något eget i framtiden. Nu kan jag Linköping och vet vilka luckor som finns här, säger Juliette Ramberg de Ruyter.
