Vad hade hänt om jag hade gjort så där i stället, eller sagt så här…?
Så tänker vi alla, många gånger livet igenom.
”Dimensioner” visar många alternativa scener ur en relation mellan två unga, ganska udda personer: kvantfysikern Marianne och biodlaren Roland, som träffas på en maskerad, där Roland lämpligt nog är klädd i någon sorts bidräkt, gul- och svartrandig.
Som kvantfysiker är Marianne införstådd med det för de flesta obegripliga, att det finns flera parallella världar. Biodlaren Roland försöker förtvivlat förstå, åtminstone i några av de varianter i deras relation vi får bevittna.
Föreställningen är uppbyggd som en film, många klipp ur olika perspektiv med sekundsnabba mörka skarvar mellan de alternativa replikskiftena och händelserna.
Det är just den kvantfysiska teorin som författaren Nick Payne tycks ha utgått ifrån; samma livsavgörande stunder, samma viktiga vändningar i samtal och gräl varieras – och får följder.
Det är mycket skickligt gjort av ljusdesignern Susanna Hedin och den tekniker som sköter ljuset, men framför allt av de båda skådespelarna, som på alla sätt gör enastående rolltolkningar. Deras förmåga att gång på gång upprepa samma scen, med små förskjutningar i tonfall, rörelser, repliker är imponerande men framför allt oväntat gripande.
Marianne och Roland har båda träffat den rätta men den knöliga verkligheten bråkar svårt med deras kärlek.
Det blir till slut ändå en vacker, om än sorgsen, kärlekshistoria, i parallella universum utanför tid och rum. Paradoxalt nog en lika poetisk som realistisk och konkret berättelse som lever kvar i ens tankar.
Föreställningen ges också kommande helg på Stora Teatern i Linköping, tre föreställningar 27–29 oktober.