Zatôichi
Manus & regi: Takeshi Kitano
I rollerna: Takeshi Kitano, Tadanobu Asano, Gadarukanaru Taka
Längd: 1 tim 56 min
Censur: från 15 år Royal i Linköping
Legendens legend. Det är vad det är. "Zatôichi" filmad av och med Takeshi Kitano är ungefär som om Clint Eastwood gjort film av Wyatt Earp, spelat en roll och låtit Johnny Depp vara Doc Holliday.
Historien om den blinda massören och svärdmästaren Zatôichi har filmats ett tjugotal gånger tidigare. Inte minst under 60-talet då varje anständigt japanskt filmår levererade åtminstone en "Zatôichi-film". Det är alltså en specifik historietradition som Kitano bygger vidare på. Något som måste vara känsligare i Japan än hos oss. Vi har ju inga bilder av Zatôichi inpräntade i det kollektiva minnet.
Huvudhistorien känner vi igen från flertalet samurajfilmer och westerns. Skurkgäng som fajtar varandra och terroriserar bybor. I det här fallet kryddat av två geishor på hämnd-uppdrag, en speltokig byfåne, en olycklig livvakt och så, förstås, den blodiga massören.
De riktigt intressanta karaktärerna är de två geishorna vars föräldrar mördats av ett skurkgäng när de var barn. Och så Livvakten. Han är en stolt, före detta samuraj som tvingas sälja sina tjänster till högstbjudande för att ta hand om sin sjuka fru. Zatôichi däremot fungerar mest som en katalysator för historien. Han är myten som får saker och ting att ske men är ingen riktigt karaktär.
Häri ligger filmens problem, i mötet mellan saga och komplexa människoöden. De riktiga känslorna suddas ut och filmen griper inte tag. Svärtan som blixt-rar till ibland överskuggas av Zatôichis flyktighet, filmens grova komik och inslag av musikalnummer. Det var ju svärtan som gjorde vissa av Eastwoods revolverhämndfilmer så bra. Jag hade gärna sett mer av det mörka och fått veta mera om Livvaktens livsöde. Inte minst med tanke på att han spelas av Tadanobu Asano, Japans Johnny Depp. Nu är "Zatôichi" en snygg, välspelad och lättsam sagokompott. Men endast stundtals intressant.