Ondskan
Regi: Mikael Håfström
Manus: Hans Gunnarsson, Mikael Håfström, Klas Östergren efter Jan Guillous roman
I rollerna: Andreas Wilson, Gustaf Skarsgård, Henrik Lundström
Censur: tillåten från 11 år
Speltid: 1 tim 53 min
Filmstaden i Linköping och Motala
-- DET FINNS bara ett ord för sådana som du, och det är ondska!
Det är vad Eriks rektor säger till honom efter att han varit i ännu ett slagsmål och blir utslängd ur skolan. Eriks mamma vet att sonen är bättre än så. Hon vet också att han inte kan vara kvar hemma utan skola och med en grym styvfar. Snabbt bestämmer hon sig för att sälja sitt arvegods för att skicka Erik på internat. En förnäm skola som visar sig vara full av grov pennalism.
Jan Guillous självbiografiska bok som ligger till grund för filmen har varit en stor framgång. Jag läste den i tonåren när böcker från internatskolor tillhörde en av mina favoritgenrer. Utan att kunna förklara riktigt varför blev "Ondskan" aldrig en av mina favoriter. Kanske var det Guillous sätt att väldigt utförligt och närgånget beskriva våldet som jag inte nappade på. I stället var jag mer fascinerad av andra, engelska internathistorier. När jag nu åter bekantar mig med historien i "Ondskan" hittar jag ytterligare en anledning till mitt svala intresse. Jag tycker helt enkelt inte om berättelsens huvudkaraktär Erik.
På ett sätt är det ett medvetet val av filmskaparna. De har undvikit den smala vägen där allt är svart och vitt och i stället tecknat en mer tveeggad hjälte. Ett intressant och föredömligt val som är svårt att utföra. "Ondskan" fastnar också i sitt eget grepp. Pennalismen har fått för stor plats på bekostnad av djupare personteckningar vid sidan av Erik. Man vill gärna att någon ska fråga sig varför allt detta sker. I stället är Erik lika dömande som hans tidigare rektor. Vilket känns konstigt i en film där det i slutet är ordets makt som segrar.
Men sådana nyansproblem stjälper ingen film och "Ondskan" är på det hela taget lyckad. Mikael Håfströms regi är stabil och utan irriterande manér. Han har fått nykomlingen och huvudrollsinnehavaren Andreas Wilson att agera som ett riktigt filmstjärneäme. Dessutom är han utmärkt i imponerande scener liknande den när Erik tyst stirrande tar stryk av sin plågoande, fjärderingaren Otto. Roligast är däremot Henrik Lundström i rollen som bäste kompisen Pierre. Hans fullkomligt avslappnade spel är som vanligt något att bli barnsligt förtjust över. Jag hoppas att han snart gör något med regissören Jens Jonsson igen.