Ice Age
Regi: Chris Wedge
Manus: Michael Wilson, Michael Berg, Peter Ackerman
Land: USA
Svensk regi och manusbearbetning: Sharon Dyall
Svenska röster: Björn Granath, Robert Gustafsson, Loa Falkman, Allan Svensson, Per Johansson
Längd: 1 tim 25 min
Censur: Från 7 år
Filmstaden i Linköping
DET FINA med tecknade äventyr är att de kan underhålla både barn och vuxna, fast på olika sätt. Gapig snubbelhumor och satirisk dialog får plats inom samma ram. Disney har varit duktiga på det här länge, men knepet "något för alla" går igen i nästan all animerad film numera, åtminstone den som kommer från USA.
"Ice Age" (som inte fått någon svensk titel trots att den dubbats) är regisserad av Chris Wedge som tidigare fått en Oscar för den animerade kortfilmen "Bunny". Chris Wedge och hans produktionsbolag har tydligen en patenterad ljussättningsteknik, och kanske är det tack vare den som stämningen känns jordnära trots att vi rör oss i en dataanimerad istid.
Vi befinner oss 20 000 år tillbaka i tiden och jordens alla förhistoriska varelser flyr söderut för att undvika den förestående köldknäppen.
Undantaget är en butter mammut vid namn Manny, som hellre gör tvärtom, samt den slöa sengångaren Sid, som försover sig och missar vandringståget. När de hittar en övergiven människobaby slår de två följe för att återförena babyn med sin familj. Till sällskap får de också den baksluge tigern Diego som i hemlighet smider onda planer. Deras vägar korsas då och då av Scrat, en frustrerad ekorre som i ett försök att begrava ett ekollon orsakar istidens utbrott. Ekorren är filmens klart roligaste inslag och det är synd att den inte blir mer än en bifigur.
Gängets färd går via laviner, vulkaner och isgrottor. Själv fnissar jag åt referenser till amerikansk fotboll och Star Trek, medan en 7-åring nånstans i salongen skrattar sig hes till Sids misslyckade hjältedåd.
Filmen väjer heller inte för det otäcka eller sorgliga. En fin scen är när mammuten Manny minns tillbaka och den ledsamma historien berättas med grottmålningar.
Men när familjeäventyret är till ända kan man ändå fråga sig följande saker:
Varför målas tigrar automatiskt upp som onda varelser för att de fäller människor, när människor som fäller tigrar -- av samma anledning -- möts med förståelse?
Varför finns det inga kvinnoröster i filmen? Är roliga djur alltid hannar?
Varför låter svenska röster i tecknad film alltid likadana? Den enda som tillför sin roll personlighet i det här gänget är Robert Gustafsson, som den läspande Sid. Den läskige tigern, som i originalversionen görs av den oborstade komikern Dennis Leary, har här fått röst av den inte alls otäcke Loa Falkman. Och som i all svenskdubbad tecknad film låter dialogen som hämtad ur en skojfilm från 40-talet. Förtjänar inte den tecknade genren någon respekt alls?