14-årige Marcel står och hoppar bakom planket när vi kommer. Det är jättekul när det kommer människor på besök, och Marcel vill pussa alla på huvudet. Han fångar in mig med ett snabbt grepp och jag märker att han är urstark, nu blir det pussar antingen jag vill eller inte.
Mamma Marioara går emellan och bryter hans vänskapligheter.
– Jaja, Marcel han är som han är, säger hon kärleksfullt och ler stort med en tandlös mun.
Var Marioara får sitt goda humör i från är en gåta, för hon tycks ha mer bekymmer än glädjeämnen i tillvaron. Hon bor i ett fallfärdigt litet hus i byn Horezu Poienarilor, förvillande likt alla andra enkla och slitna hus längs den gropiga bygatan. I huset delar barn, svärdöttrar och barnbarn på de små utrymmena.
Marioaras man är bortrest, han jobbar som daglönare på en vingård i en annan del av Rumänien. Hur mycket han tjänar är oklart, hans lön består av matvaror, inte pengar. Det är inget bra jobb, men det är bättre än att gå arbetslös.
Familjen har svårt att få maten att räcka, barnen är ofta hungriga. Och de är i akut behov av ytterligare ett rum i huset, trångboddheten är en plåga för alla.
Men Marioaras största problem just nu är Marcel.
– I sinnet är han som ett småbarn, men han börjar bli stor och stark. Han blir bara svårare och svårare att hantera, berättar Marioara.
– Han föddes med gomspalt och fick en första operation när han var liten. Men han skulle behöva en operation till, för han kan bara äta soppa med uppblött bröd.
För ett halvår sedan sparade Marioara och hennes man ihop pengar till ett läkarbesök för Marcel. Sjukvården är den mest korrumperade delen av det rumänska samhället, och både läkare och sjuksköterskor kräver pengar under bordet för att ta emot patienter. Men Marioara och hennes man tyckte att det kunde vara värt det, de ville att Marcel skulle få en diagnos och kanske skulle läkaren kunna hjälpa honom på något sätt.
Läkaren tog emot pengarna, men dolde inte sitt förakt för fattiga romer. "Ni svartingar är ju mer eller mindre efterblivna allihop" fick Marioara höra. Till sist fick de ändå ett intyg med sig hem.
Marioara och hennes man kan inte läsa, så det dröjde några dagar innan de kunde få hjälp med att förstå vad som stod på intyget. Diagnos: Byfåne.
Marioaras berättelse ger en nyckel till den som vill förstå varför tiggare blir en allt vanligare syn på gatorna i hela Europa. En stor del av tiggarna kommer från Rumänien, men situationen är likartad i många grannländer.
Rumänien har haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till demokrati med en fri marknad. En trög byråkrati och utbredd korruption hämmar landets utveckling. På senare år har Rumänien haft kris i sin ekonomi och 2012 tvingades regeringen skära ner de statsanställdas löner med 25 procent.
Bland många rumäner finns en stor besvikelse och bitterhet över att den ekonomiska utveckling man hoppats så mycket på uteblivit. 15-20 procent av rumänerna lever fortfarande under fattigdomsgränsen.
Rumänien har utvecklats till ett land med enorma klassklyftor. I storstäderna ser vi dyra sportbilar vänta vid trafikljusen samtidigt som tiggare i trasor ber om några lei på trottoaren bredvid. Klyftorna har fördjupat gamla motsättningar mellan etniska grupper i landet, och bitterheten riktas framför allt mot den folkgrupp som många rumäner avskyr sedan generationer tillbaka: romerna.
Som svensk är det svårt att förstå att hatet mot romer är så starkt, och att det finns på alla nivåer i samhället. Fram till 1850-talet kunde romer säljas som slavar på bytorget, och än i dag kan man höra rumäner öppet säga att romer är "mer som djur än som människor".
Diskrimineringen av romer sker dagligen, överallt. 70 procent av invånarna i Horezu Poienarilor är romer och man skulle kunna gå från dörr till dörr i byn och höra hur många exempel som helst. Hälften av barnen går inte i skolan. Varför? För att lärarna struntar i romska barn som har svårt att hänga med. Många av dem kan inte få hjälp med läxorna hemma eftersom deras föräldrar är analfabeter. Barnen blir sittande i skolan utan att lära sig läsa och skriva, och till sist ger de upp. Om en romsk elev skulle vara duktig så spelar det ändå ingen roll, för många rumänska lärare anser att "svartingar" inte ska ha några bra betyg.
Diskrimineringen har skapat ett djupt utanförskap. 25 procent av byns invånare har inga id-handlingar. Det gör att de står helt utanför samhället, de får inte jobb, inte barnbidrag, kan inte skrivas in i skolan och har inte rätt till sjukvård. Men det som många upplever som mest förnedrande är att den som saknar id-handlingar inte har rätt att bli begravd i vigd jord. Det händer att fattiga romer tvingas begrava sina anhöriga i skogen eller i trädgården.
Och varför saknar de id-handlingar? Många fattiga romer föds hemma och blir därför inte registrerade som medborgare. Och att skaffa id-handlingar senare i livet är så dyrt att de inte har råd.
Fattigdomens yttersta konsekvenser möter oss inne i Marioaras hus. På en säng ligger ett av hennes barnbarn, en tvåårig pojke, och sover. Han är liten och mager. Flugorna kryper i hans ansikte utan att han reagerar, hans sömn tycks gränsa till någon slags medvetslöshet.
Pojken har haft en allvarlig form av hjärnhinneinflammation. Som så många fattiga människor dröjde de i det längsta med att söka hjälp, och då var pojkens tillstånd livshotande. Nu har han klarat sig igenom sjukdomen, men ingen vet om han har fått bestående men.
– Doktorn sade att han är undernärd och har svår d-vitaminbrist. Nu har vi fått vitamindroppar som vi ger honom, säger Marioara.
Den omfattande diskrimineringen av romer i Rumänien är väl dokumenterad och ofta kritiserad av allt i från människorättsorganisationer till EU-kommissionen och Europarådet. 2010 kom Världsbanken med en rapport som slog fast att fattigdomen och diskrimineringen av romer i Europa kostar flera miljarder euro årligen. EU-kommissionären Cecilia Malmström har många gånger visat sin frustration över situationen. När Rumänien gick med i EU 2007 lovade landets regering att ta tag i problemen. Men mycket lite har hänt, EU-pengar avsatta för stöd till romer används aldrig eller hamnar i fel fickor.
Rumänien har alla funktioner som behövs, sjukvård, socialtjänst och utbildningssystem. Men i det klimat som råder i Rumänien i dag, med ett stort missnöje bland landets befolkning, sker ingen förbättring för romerna. Tvärtom, många vittnar om att situationen har blivit värre på senare år.
Den svåra situationen för fattiga i allmänhet, och romer i synnerhet, har skapat en folkvandring västerut. Rumäniens EU-medlemskap gör det lätt att resa utomlands, och byar som Horezu Poienarilor är nästan avfolkade på människor i arbetsför ålder. Alla tycks befinna sig någonstans i Västeuropa på jakt efter inkomstmöjligheter.
En del lyckas få arbete och återvänder med pengar på fickan. Här och där i Horezu Poienarilor står hus med nymålade fasader och nylagda tak. Husen skiner i ögonen på de fattiga och överskuggar berättelserna om dem som kom hem tomhänta, om dem som blev misshandlade av polisen i Italien och Frankrike.
De fattiga ger sig av, och deras logik är enkel: Stannar jag här i byn kommer jag aldrig att få det bättre. Men om jag reser utomlands så kan jag kanske återvända med pengar.
Marioara instämmer:
– Om jag hade någon som kunde ta hand om barnen skulle jag åka utomlands med detsamma.
Reser människor till Sverige enbart för att tigga? Finns det de som är så desperata att de åker till vårt land för att stjäla? Vi frågar pastor Ignat Gigel som arbetar med att stötta de fattiga i Horezu Poienarilor och känner dem väl.
– Det finns romer som stjäl. Och det finns ligor som handlar med föräldralösa barn och tvingar dem att tigga. Men i de allra flesta fall är det hederliga, men mycket fattiga människor som reser i väg i ren desperation.
– Alla vill ha jobb, för det är då man kan komma hem med en rejäl summa pengar. Många inser inte att daglönarjobb, som förekommer här i Rumänien, är ganska ovanliga i era länder. Då blir tiggandet en nödlösning, något man tar till i sista hand, säger han.
JOHAN SIEVERS
JENNY ERIKSEN