Spökhuset
Regi: Rob Minkoff
Manus: David Berenbaum
I rollerna: Eddie Murphy, Marsha Thomason, Terence Stamp
Speltid: 1 tim 28 min
Censur: 11 år
Filmstaden i Linköping
OM DU TYCKER att Disneys "Spökhuset" påminner om Disneys "Pirates of the Caribbean" är du rätt ute. Förutom att båda filmerna innehåller en ansenlig mängd levande skelett bygger de på varsin attraktion i Disneyparkerna. Sådan är kapitalismen.
Det finns fler likheter, framför allt i en trevlig omsorg om de små, små detaljerna. "Spökhuset" är en påkostad film, snygg och detaljrik in i minsta spindelväv. Att det inte handlar om dussinunderhållning står klart redan i introt som med tät klippning levererar historiens bakgrund: ett par hundra år bakåt i tiden, en bal, olycklig kärlek, giftbägare, hängsnara, hemsökt hus.
Därefter vidtar själva storyn som vid en första anblick mest liknar ytterligare ett jobbigt comebackförsök av Eddie Murphy. Men som alltså visar sig ha mer att ge i form av ett pärlband av alla de klassiska skräckeffekterna. Murphy och hans stackars familj tvingas clincha med poltergeistar, åskväder, mystiska tavlor med levande ögon, outgrundliga tjänare, sierskor och urgamla förbannelser.
Nyskapande? Nix. Underhållande? Oftast.
Även rollbesättningen lyfter "Spökhuset" över standardnivån. Gamle kultkillen Terence Stamp ("Samlaren", "Stålmannen") paras ihop med tv:s kommissarie Lynley, Nathaniel Parker, till ett stilfullt brittiskt radarpar. Och regissören Rob Minkoff, från "Lejonkungen" och "Stuart Little", håller ihop det hela väl, sätter ett lagom hårt strypkoppel på Eddie Murphy och skrämmer oss på ett mysigt och nästan hemtrevligt sätt. (TT Spektra)