The door in the floor
Regi: Tod Williams
I rollerna: Jeff Bridges, Kim Basinger, Jon Foster, Mimi Rogers, Bijou Phillips, Elle Fanning
Land: USA
Speltid: 1 tim 51 min
Royal i Linköping
SORG, sport och sex. Den som läst några romaner av John Irving känner igen flera teman i "The door in the floor", filmatiseringen av hans bok "Änka i ett år".
Lätt att känna igen är också Irvings förmåga att berätta historier som ledigt växlar mellan komiska absurditeter och gravallvar. Den kvaliteten har regissören och manusförfattaren Tod Williams varsamt överfört till filmduken, och jag förmodar att det är därför som John Irving själv gett filmen tummen upp.
Men en bok gör ingen film och vice versa. Williams har inte gjort misstaget att försöka klämma in för mycket på bioduken, utan renodlar historien och koncentrerar sig på ett av bokens tre avsnitt, vilket fungerar bra. Det ger ett lugnt och eftertänksamt tempo som passar berättelsen.
När deras två pojkar dör hamnar äktenskapet mellan Ted (Jeff Bridges) och Marion (Kim Basinger) i kris. Hon drar sig undan från världen, han går vidare -- främst till andra kvinnors sängar. I ett försök att lappa ihop äktenskapet skaffar de sig ett barn, men Marion klarar inte att ta hand om det, och Ted, ja, han fortsätter som förut. En sommar bestämmer Ted, som är barnboksförfattare, att han behöver en assistent. Entré: ung, fumlig student som Marion inleder ett förhållande med.
Jeff Bridges tar sällan några snedsteg och Kim Basinger har gått från klarhet till klarhet, så det är ingen överraskning att "The door in the floor" lutar sig mot stadigt skådespeleri. Främst Bridges rollfigur är en härva av framgång och nederlag: misslyckad romanförfattare, men lyckad barnboksförfattare och illustratör; notoriskt otrogen lufs, men också en varm och känslig pappa. Jeff Bridges får fram hans olika sidor och gör honom lätt att både gilla och ogilla.
Vad som däremot stör mig är den tröttsamma undermening som sipprar fram i skildringen av Marion och hennes sexuella förhållande med studenten Eddie (Jon Foster). Relationen lockar henne tillbaka till livet under en period, men slutar med att hon på nytt drar sig undan. Utan att berätta för mycket så får det i slutänden hennes drulle till man att framstå som den moraliske vinnaren (om det nu finns en sådan). Vi får också veta, så där i förbifarten, att Marion alltid varit knepig. Även innan hennes söner dog.
En man som ger sig in i en relation med en yngre kvinna skulle aldrig utpekas som "konstig" på samma sätt.