Pianisten
Manus och regi: Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Benoit Magimel, Annie Girardot
Land: Österrike / Frankrike
Längd: 2 timmar 10 minuter
Censur: tillåten från 15 år
Biografen Royal i Linköping
För nästan exakt ett år sedan premiärvisades "Pianisten" på filmfestivalen i Cannes. Den fick stor uppmärksamhet och belönades med jurypriset. De två huvudrollsinnehavarna fick dessutom festivalens skådespelarpris. Nu har äntligen en sönderspelad kopia letat sig till Linköping och vi kan själva bedöma det som den internationella filmpressen hyllade i Cannes.
Vi kan konstatera att skådespelarna är värda sina utmärkelser. Isabelle Huppert i huvudrollen som Erika är fantastisk. Hon lyckas göra Erika trovärdig både som stenhård, diktatorisk musikprofessor och söndertrasad kvinna. Däremot känns "Pianisten" och dess behandling av dysfunktionalism och sado-masochism allt för stel.
"Pianisten" är den i Österrike baserade filmaren Michael Hanekes senaste film. Han tillhör den skara filmskapare som är så pass egensinnig att hans filmer aldrig kan klassificeras som ointressanta. Ett uttalande som är på gränsen till kultursnobberi men ändå sant. Det var i början av 90-talet och genom filmer som "Bennys video" och "71 fragment" som Haneke på riktigt började göra sig ett namn på filmfestivaler runt om i världen. Hans filmer behandlar nästan alltid det mänskliga psyket och framför allt dess dysfunktionella våldsamhet. Inte minst märkbart i "Funny games". Med sin akademiska bakgrund och österrikiska anknytning är det lätt att utnämna honom till filmens Sigmund Freud. "Pianisten" befäster ett sådant uttalande.
I centrum står Erika som under dagarna hårt drillar sina pianoelever. På kvällarna återvänder hon hem till sin egen dominerande och uppfordrande mamma som alltid kräver uppmärksamhet och framgång. Erika har svårt att älska och straffar sig genom att skära sig i underlivet. Denna saknad driver henne även på jakt efter den "förbjudna" lusten. Hon besöker porraffärer och drömmer om att bli slagen. Det är ett slags reningsförlopp hon inte kan avsluta och ju närmare hon kommer sina mörka drifter desto mer söndertrasad blir hon.
Haneke säger sig inte vilja spekulera över Erikas förehavanden eftersom det "låter som billig psykologi".
Problemet är att hela filmen riskerar att bli billig psykologi. "Pianisten" fastnar i det allra tråkigaste facket av europeisk film just för att den aldrig bryter sitt eget mönster. Det resulterar i att en film om självmutulation känns förutsägbar och balanserar ibland på gränsen till ofrivillig ironi.
Personligen undrar jag om inte "Pianisten" skulle ha varit intressantare och mer engagerande om koreanen Kim Ki-Duk hade stått bakom kameran. Hanekes film är visserligen teknisk ofelbar men saknar energi att överrumpla oss. Ki-Duk behandlar precis som Haneke psykolgiska blockeringar med våldsamma utbrott. Han gör det i filmer som "The Isle" och "Bad guy" men utan att fastna i mönster. Han vet att hans filmer innehåller effektsökeri men utnyttjar det på ett fördelaktigt sätt och lyckas engagera mer än Haneke och hans återhållna, europeiskt finkulturella berättande.