Gosskören
Regi: Christophe Barratier
Manus: Christophe Barratier, Philippe Lopes-Curval
I rollerna: Gérard Jugnot, Francois Berléand, Jean-Baptiste Maunier
Speltid: 1 tim 37 min
Censur: från 7 år
Royal i Linköping
DET ÄR tydligen körfilm som gäller på biograferna i höst. Kay Pollaks comeback "Så som i himmelen" har blivit stor publiksuccé. Nu får han konkurrens av ett gäng underhållande och skönsjungande franska skolbarn. "Gosskören" har varit en stor framgång i hemlandet och blev nyligen utsedd till Frankrikes bidrag till kommande Oscarsgala. Precis som körsången i "Så som i himmelen" blev utsedd att representera Sverige.
"Gosskörens" framgångar är inte svåra att förstå. Filmen är ett riktigt underhållande och gripande charmtroll som klarar att hålla balansen på sentimentalitetens darrande lina. Regissören Christophe Barratier gör en imponerande regidebut. Trots att han rör sig i nostalgiskt skimmer och siktar på vår beskyddarinstinkt lyckas han hålla historien intressant och angelägen.
"Gosskören" berättar historien om musikläraren Mathieu som 1948 får jobb på en ungdomsvårdsskola för minderåriga. Eleverna är så kallade problembarn och styrs med järnhand av en diktatorisk rektor. Först när Mathieu börjar rucka på reglerna och låter eleverna sjunga luckras systemet upp. Framför allt upptäcker Mathieu att den notoriske bråkstaken Pierre är en gudabenådad musikalisk talang.
Filmen känns lite som en blandning av "Döda poeters sällskap", "Oliver Twist" och klassisk fransk filmprofessionalism. Christophe Barratier har kryddat berättelsen med sin egen bakgrund som klassiskt utbildad musiker och det mesta av körsången har han skrivit speciellt för filmen tillsammans med Bruno Coulais. Påsen knyts ihop av de utmärkta insatserna av veteranen Gérard Jugnot som Mathieu och fyndet Jean-Baptiste Maunier i rollen som Pierre. Resultatet är svårt att värja sig emot. Det är egentligen lite för polerat, lite för sentimentalt, lite för enkelt för att vara riktigt stort. Men mest av allt är det förtjusande.