Natur & kultur
Det här är en bok som tassar rakt in i mitt hundägarhjärta. Den får utan tvekan fem "vov" av fem möjliga av mig.
Jo, hundar förstår visst en hel massa talat människospråk, de vill samarbeta med oss och det finns ingen anledning att brotta ner dem, morra och bita dem i örat. Som vissa hunduppfostrarskolor vill göra gällande.
Hundar är nämligen inte vargar. De är domesticerade sedan många tusen år och deras största vilja och riktning i livet, det är vi. Inte andra hundar.
Jag tolkar etologen Per Jensen just så: Att moderna forskning ger fullt stöd till oss hussar och mattar som tillhör den mjuka skolan. Vi som pratar med våra vovvar.
Språk och tankar
Per Jensen är professorn vid Linköpings universitet som forskar och undervisar om djurs beteende, i synnerhet husdjurs. Det är han som startat Liu:s populära distanskurs "Hundens beteendebiologi" och 2011 kom hans bok "Hundens språk och tankar". Hyperintressant även den, men mer torr och vetenskaplig.
Den nya boken "Hunden som skäms" är annorlunda, den är snyggt formgiven och populärt skriven. Här tar skribenten Per Jensen ut svängarna och blir lite personlig mellan forksningsrapporterna. Han berättar om sitt eget hundägarliv tillsammans med gårdshundarna Majken och Nisse.
Det är helt enkelt roligt att läsa "Hunden som skäms", inte bara lärorikt.
Modern etologi
Men det som gör boken speciell är att allt författaren beskriver bygger på vetenskapliga studier. Detta är alltså ingen hundträningsbok, utan en sammanfattning av forskningsläget. Numera har nämligen etologin, enligt Jensen, gått ifrån att kallt registrera vad djur gör och kalla det reaktioner eller reflexer, som hos Pavlovs hundar. Äntligen erkänner etologerna att djur har tankar och känslor och man har funnit sätt att vetenskapligt studera detta.
Det är befriande.
Men hur går forskningen till, djuren kan ju inte precis berätta vad de känner och tänker? Jag tar ett enda exempel. En forskargrupp på Lantbruksuniversitetet undersökte vad som händer när hundar lämnas ensamma för kortare eller längre stund. Hundarna filmades, det hade jag väntat, men forskarna tog också blodprover under hela försöket. När mattarna och hussarna kom tillbaka fick de hälsa verbalt och vänligt eller genom att också klappa hundarna. Och det visade sig att vovvarna fick högre halter av "må-bra-hormonet" oxytocin när ägaren hälsade fysiskt. Stresshormonet kortisol sjönk.
Klappa din hund!
Filmerna visade att de flesta hundar mest sover när vi är borta. Men hundarna hälsade också olika intensivt beroende på hur länge de varit ensamma, oberoende av ljusskillnader. De har alltså tidsuppfattning liknande vår egen, skriver Per Jensen som menar att vi visst kan man lämna hunden ensam några timmar, om den verkar klara det bra. Men: "När du åter kommer hem till den, visa med hela ditt hjärta att du saknat den. Den har ju saknat dig och tvekar inte att visa det".
Boken är full av sådana konkreta, spännande exempel på modern forskning. Vi får veta att hundar känner igen ansikten, att de kan räkna och härmas, att de litar blint på sin ägare och att de sannolikt kan skämmas. Vi får läsa om border collien Chaser vars psykologhusse lyckades lära honom 1 022 olika substantiv på tre år.
Rufus viftar
"Hunden som skäms" är som sagt ingen hundträningsbok. Men numera ser jag till att klappa labradoren Rufus riktigt, riktigt ordentligt varje dag när jag kommer hem, först av allt, innan jag hänger av mig rocken. "Ja, jag har saknat dig också, hela dan har jag saknat dig", säger jag och Rufus viftar och viftar med oxytocinet pumpande i kroppen. Frågan är vem som mår bäst av oss.