Regi: Johan Löfstedt
I rollerna: Björn Löfstedt, Gunilla Carlsén, Kina Löfstedt, Monica Sturzenbecker, Pelle Löfstedt
Åldersgräns: 15 år
"Småstad" är ett litet mirakel till film. På ytan handlar den om alldeles vanliga människor i Östergötland, som gör alldeles vanliga saker. Det låter inte särskilt märkvärdigt, men det är nu så märkvärdigt att vanliga människor som lever och dör påminner om dig och mig. Man blir berörd. Man gråter (och skrattar). Men dessutom är det några av dessa vanliga människor som tar sig i kragen, förändrar sig och byter spår i sina liv och de små projekten blir i all sin enkelhet stordåd.
Regissören Johan Löfstedt, född 1975 i Vadstena, har ett speciellt förhållande till verkligheten. Han har tidigare uppmärksammats för fejkdokumentärerna "Konspiration 58" (2002) och "Kometen" (2004), där han använt dokumentära bilder i påhittade berättelser. I "Småstad" får han hela släkten i Vadstena att spela sig själva, och botaniserar flitigt bland familjens super 8-filmer och vhs-band. Men någon dokumentär är det ändå inte. Det bara känns som det, för att det är så okonstlat, och just därför kommer vi så nära och känslorna blir så starka.
I centrum står Johans morbror Björn Löfstedt, en man mitt i livet, med fem äldre systrar. Deras far dör och lämnar efter sig videohälsningar till vart och ett av syskonen. Det är litet och privat, och stort och allmänmänskligt på samma gång, och som betraktare kan man inte undgå att övermannas av känslor och sitta där och torka tårarna tillsammans med familjen Löfstedt.
Det är magiskt, i all enkelhet.
Varför delar av filmen är svartvit är en gåta, och en dramatisk scen känns inte äkta på samma sätt som resten av filmen. Men den dominerande känslan när Björn Löfstedt motvilligt lyder sin fars uppmaning och utmanar sin egen rädsla är att man upplever någonting storslaget.
Skynda att se "Småstad". Det är en liten film som har premiär i liten skala (i Linköping visas den till exempel bara i en vecka). Men ta med näsdukar. Det går inte att värja sig.