q Skådespelaren Esko Kilpiö har avlidit, 67 år gammal, i Stockholm. Han sörjs närmast av dottern Maria, från äktenskapet med Monica Kilpiö, sambon Marianne (Maja) Högmark och syskonen Marja-Leena, Per och Karin med familjer.
Esko föddes i Helsingfors, son till finmekanikern Heikki Kilpiö, och hans hustru Doris, född Michelsson. De första åren av sitt liv levde Esko i Helsingfors men under finska vinterkriget - mellan Sovjetunionen och Finland - och fortsättningskriget skickades han, liksom tiotusentals andra finska barn, till Sverige. Föräldrarnas uppsåt var gott: att rädda honom, och hans syster Marja-Leena, undan bombningarna av Helsingfors, att låta honom komma till ett land i fred och med möjlighet att få äta sig mätta. Separationen från föräldrarna kom ändå att sätta djupa spår i Eskos person. I Sverige kom Esko till familjen Hejenstedt i Dala-Järna, där han bodde under krigsåren. Efter krigsslutet flyttade Eskos mor till Sverige och familjen återförenades för att bygga upp ett nytt, gemensamt liv. Familjen bodde i Uppsala, Österåker och Katrineholm. Under alla år förblev ändå Dala-Järna en fast punkt i Eskos liv.
Esko utbildade sig till reklamtecknare och var under några år verksam i yrket. Men hans lust och längtan stod till teatern och han sadlade om och blev istället skådespelare. Han var verksam på Riksteatern och Stockholms stadsteater på 1960-talet, spelade dagsaktuell och politisk teater på Arena Teaterbåten i Stockholm och kom i skiftet 1960/70-tal till Norrköping och Östgötateatern. Han ingick i Östgötateaterns ensemble fram till sent 1990-tal. Esko spelade såväl klassisk som nyskriven dramatik och engagerade sig i föreningsteater. Han försökte hela tiden fördjupa och utveckla sitt skådespeleri och räknade själv sin roll som pappan i Lars Noréns "Höst och vinter" som en av sina största framgångar. Esko gjorde också radioteater liksom roller för film och tv. Han var fackligt aktiv inom Teaterförbundet och under flera år fackordförande på Östgötateatern.
Esko var en tydlig person, på gott och ont. Ingen behövde tvivla på vad han tyckte eller vad han ville. För oss som uppskattade hans tydlighet blev han en god och trofast vän som vågade diskutera livets stora frågor på djupaste allvar. Esko vågade ställa frågor som brändes, som var provocerande och som knuffade igång tankarna hos den han talade med.
I Eskos liv fanns många och skiftande intressen: teater förstås men också filosofi, politik och samhällsfrågor, litteratur och bildkonst liksom naturvetenskapens landvinningar. Hans allmänbildning var stor. Esko var också en hängiven seglare och tyckte mycket om naturen.