Spider-Man
Regi: Sam Raimi
Manus: David Koepp, baserad på seriemagasin av Stan Lee och Steven Ditko
I rollerna: Tobey Maguire, Willem Dafoe, Kirsten Dunst, James Franco
Land: USA
Längd: 2 tim 1 min
Censur: Tillåten från 11 år
Filmstaden i Linköping
Premiär på söndag
FÖR OSS som läser serietidningen Spider-Man varje månad har snacket om den här filmen varit en följetong i gott och väl tio år. Olika regissörer och skådespelare har nämnts, och många gånger har vi lurats att tro att det äntligen var dags.
Att filmen nu över huvud taget finns känns därför stort i sig. Därmed inte sagt att jag hade så stora förväntningar när jag satte mig i biosalongen.
När "X-men", precis som "Spider-Man" baserad på en serie från Marvel Comics, kom på bio för två år sedan hade den föregåtts av samma härva av ryktesspridning och uppskjutna inspelningsdatum. Som nu var jag då mest lättad över att den trots allt blev av. Filmen var ingen stor sak. Karaktärerna och effekterna var välgjorda, men regissörens val att dra ihop årtionden av serietidningshändelser till en enda historia var inte särskilt lyckat.
Med "Spider-Man" är resultatet mycket bättre. Regissören Sam Raimi är ett gammalt Spindelmansfan och har handskats varsamt med Stan Lees och Steven Ditkos skapelse. Handlingen bygger på de första numren av serietidningen, som kom redan i början på 60-talet. Visserligen är förhållandena anpassade till nutid och vissa karaktärer utbytta för att förenkla berättelsen, men i stort sett är den trogen ursprunget.
I fokus står Peter Parker, en klent byggd gymnasiekille som är närsynt, lätt mobbad och har svårt att få tjejer. När han under ett studiebesök på ett laboratorium blir biten av en genmanipulerad spindel ställs hans liv på ända. Han får en spindels proportionerliga styrka och vighet och kan dessutom klättra på väggar, skjuta nät och känna när han är i fara.
Samtidigt lyckas bäste kompisens far, affärsmannen Norman Osborn, genom ett experiment tillgodogöra sig både superstyrka och galenskap som förvandlar honom till den onde Green Goblin. Snart är de båda i luven på varandra.
Filmmakarna har lagt ner en hel del krut på effekterna. Ibland skiner datoranimationerna igenom, men de klassiska Spindelmannenposerna sitter klockrent.
Det som gör att filmen överstiger mina förväntningar är dock den fina balansen mellan spektakulära actionscener och själva grundberättelsen. De omöjliga moraliska val Peter Parker ställs inför är lika viktiga som de omöjliga volter Spider-Man presterar. Och det komplicerade förhållandet mellan Norman Osborn och hans son Harry är lika viktigt som det våldsamma förhållandet mellan Green Goblin och Spider-Man.
Heder också åt valet av skådespelare. Det hade varit lätt att kasta in någon Schwarzenegger-typ i rollen som Spider-Man. Att i stället välja Tobey Maguire, mest känd som udda lillkille i filmer som "Välkommen till Pleasantville" och "Wonder boys", tyder på känsla. Willem Dafoe som Green Goblin/Norman Osborn känns mer givet, men inte mindre rätt. Den enda jag inte riktigt gillar är Kirsten Dunst som Peter Parkers kärlek Mary Jane Watson. Alltför mesig och allvarlig för att matcha seriens livsglada M.J.
Visst finns det en radda detaljer som kan reta upp fundamentalistiska Spidde-diggare, men det är småpotatis. Vår vänlige kvartersspindel har fått en minst sagt värdig förvandling till filmhjälte.
"Med stora krafter följer stort ansvar", är Spider-Mans devis. Sam Raimi, Tobey Maguire och kompani lever upp till mottot.