Dark Blue
Regi: Ron Shelton
Manus: David Ayer
I rollerna: Kurt Russell, Brendan Gleeson, Scott Speedman, Michael Michele, Lolita Davidovich, Ving Rhames
Land: USA
Speltid: 1 tim 58 min
Censur: från 15 år
Filmstaden i Linköping
"OCH DU FRÅGAR varför jag dricker?!"
Polisen Eldon Perrys fru suckar ut i tomheten efter ännu ett icke-samtal med sin sent hemkomne man. Han har som vanligt varit på jobb och skjutit någon, fabricerat bevis eller skyddat någon inom kåren. Frågan är varför inte alla dricker oavbrutet.
För detta handlar om LAPD, en poliskår där korruption, dubbelmoral och rasism framställs som vardagsmat. Historien om hur Eldon Perry kommer till insikt utspelas samtidigt som de poliser som misshandlade Rodney King i början av 90-talet står åtalade. De frikänns och Los Angeles sticks i brand när upploppen startar.
Det är en svår historia att berätta. James Ellroys manus utspelades först på 60-talet men flyttades till de här kritiska dagarna. Det ger också filmen en större tyngd även om den inte riktigt tar tag i ämnet.
Kurt Russell gör ett gott jobb som den inledningsvis korrupte snuten Eldon Perry. Han föddes in i kåren och har egentligen aldrig ifrågasatt kårandan eller mentorn och chefen Jack Van Meters (Brendan Gleeson) metoder. Nu är Perry i full färd med att lära sin unge partner, spelad av Scott Speedman, att gå i samma fotspår.
Russell får fram det mesta av våndan och smärtan i att inse att man hela tiden haft fel. Emellanåt förfaller han i actionhjälterollen, men han balanserar den förvånansvärt väl.
"Dark blue" är snyggt filmad och actionscenerna i det nedgångna gettot fint fångade. Filmen vågar också visa en poliskår i gravt förfall. Inte bara polisen, förresten, hela rättssystemet gungar när man trots tydliga bevis frikänner polismännen i Rodney King-målet.
Filmens svaghet ligger i de många schablonerna: den botgörande polisen, den smått naive gode polisen, den förlåtande hustrun, skurkarna som det är rätt att döda, gettoungdomarna, invandrarna, och så vidare. Likaså blir de sentimentala undertonerna väl tydliga emellanåt.
Filmatiseringen av James Ellroys roman "LA Konfidentiellt" var en helt annan sak, mycket mer mångfacetterad och skickligt rollbesatt.
"Dark blue" är mer lättviktig. Som polisfilm med ett budskap fungerar den dock. Likaså som en påminnelse om ett förflutet som alltför lätt sopas bort.