Manus och regi: Richard Curtis
I rollerna: Hugh Grant, Colin Firth, Emma Thompson, Alan Rickman, Liam Neeson, Bill Nighy, Laura Linney
Land: England
Speltid: 2 tim 15 min
Censur: 7 år
Royal i Linköping
NÅGON sa efter "Hitta Nemo" att han önskade att företaget Pixar som gjort filmen får förbli orört, obefläckat till den yttersta dagen: "Jag hoppas att de aldrig någonsin avskedar eller nyanställer någon enda person".
Så känner jag för det brittiska produktionsbolaget Working title. Visst är det stundom inblandat i nonsens som "Johnny English", men kolla den övriga meritlistan: "Big Lebowski", "Ali G indahouse", "Elizabeth" och "Hi-lo country". Och då har vi inte ens börjat nämna adelsmärket: de brittiska romantiska komedierna. Working title ligger bakom "Notting Hill", "Bridget Jones dagbok" och, framför allt, "Fyra bröllop och en begravning" -- en av världens sju bästa filmer.
Det här är brittiska filmtårtor som också har Richard Curtis gemensamt. Han har skrivit manus till samtliga, och när han nu regidebuterar med "Love actually" har han åstadkommit en film som är rena British mail-säcken av hälsningar till de tidigare verken.
Nu önskar vi ju att detta skulle garantera en lika ljuvlig filmupplevelse som de tidigare, men där bedrar vi oss tyvärr. "Love actually" är inte dålig, men den är spretigare, mer långsökt, ansträngd och framför mindre helgjuten än någon annan av Working titles romantiska komedier.
Om jag räknat rätt består filmen av nio kärlekshistorier i ett nutida, snöigt jul-London. Av dessa nio är två alldeles bedårande, fyra helt acceptabla, två rätt ointressanta och en fullständigt genomkorkad. Det är en ojämnhet som inte känns Working title-mässig, och när man sedan märker hur vissa dialoger blir sådär löjligt upplagda bara för att Hugh Grant ska få glimta med ögat och fälla en äkta Hugh-kommentar, då inser man att Richard Curtis kanske börjar gå lite på tomgång.
en visst går det också att njuta av "Love actually". Filmen är en ohämmad hyllning till kärleken, den är som en rysk docka där man tar bort ett kärlekslager och hittar ett till och sedan ytterligare ett.
Karaktärerna är kära. De är kära på jobbet, i skolan, för natten, för livet, i döda kvinnor och gifta kvinnor, män med ölmage och gifta män, i författare och i premiärministern, de gör inget annat än älskar och aldrig dammsuger de eller går och handlar för de har inte tid, de hinner bara vara kära.
Mest, och vackrast, kär är kanske porrskådisen John (Martin Freeman som spelar Tim i "The office" -- han gör exakt samma figur här fast utan kläder). Det är så fantastiskt gulligt när han och hans kvinnliga motspelerska testar nakna sexposer för kameran medan de småpratar om vädret och sakta förälskar sig i varandra på riktigt.
På riktigt, förresten. Du kanske invänder att det inte finns något som är på riktigt i en Richard Curtis-värld av snöig, brittisk julkärlek.
Men då säger jag att det gör det visst. Den är mycket mer riktig än den riktiga världen. En dag kommer vi också, jag och kanske du, att kasta oss in i en taxi till Heathrow för att jaga kärleken 200 mil bort, och vi kommer att fria på julafton inför en andäktig folkmassa som brister ut i jubel när hon, eller han, ler och svarar ja. (TT Spektra)