Big fish
Regi: Tim Burton
Manus: John August efter roman av Daniel Wallace
I rollerna: Ewan McGregor, Albert Finney, Jessica Lange, Helena Bonham Carter, Steve Buscemi
Land: USA
Speltid: 2 tim 5 min
Censur: 11 år
Royal i Linköping
Att regissören Tim Burton är en av vår tids riktigt stora sagoberättare har han bevisat flera gånger, som regissör med "Edward Scissorhands" och "Sleepy Hollow", och som författare till tecknade "The nightmare before Christmas". Hans konstnärliga frihet har ökat i takt med att flera av hans filmer blivit kioskvältare, främst då "Batman" från 1989.
I "Big fish" fortsätter Tim Burton som sagofarbror genom att berätta den fantastiska historien om den lika fantastiska Edward Bloom. Nu ligger han för döden, men en gång var han en morsk, bekymmerslös yngling med ett evigt blixtrande Stomatolleende. Det bästa Edward Bloom vet är att berätta om sitt livs alla sällsamma äventyr. För många är han en gudabenådad berättare och en fests givna medelpunkt, för sin son är han däremot en outhärdlig lögnare som aldrig berättat ett sant ord i hela sitt liv.
Det är en film med flera bottnar och stora ambitioner. Runt ramberättelsen om en sons försök att lära känna sin far innan det är för sent, vävs ett myller av historier, fyllda av märkliga varelser, spöklika stämningar och oväntade kast. Gränsen mellan fantasi och verklighet är tunn som rök, om den alls finns. Filmen är också en allegori om vår förmåga att växa i takt med de utmaningar vi möter, om att den som vågar kan bli mer än en stor fisk i en liten pöl.
Tim Burton omger sig med en meriterad skådespelarensemble som slår det mesta han jobbat med tidigare. Bara det faktum att Jessica Lange och Helena Bonham Carter gör biroller . . . Ewan McGregor spelar också den unge Edward Bloom med käck självklarhet.
"Big fish" är underhållande och ljuvligt fantasifull, men dras också med brister. En av bristerna är att ingenting egentligen står på spel. Vi får redan från början reda på att vår hjälte kommer att ta sig igenom sina strapatser utan att minsta hår kröks på hans huvud. Emellanåt blir filmen också både högstämd och kvalmigt sentimental. När sonen Will (Billy Crudup) ska säga sin känsloladdade hej då-replik till sin döende far (Albert Finney) blir det snudd på komiskt. Ofrivilligt komiskt.
Relationen mellan far och son är över huvud taget väldigt skissartad. Wills försök att i elfte timmen lappa ihop relationen med sin far känns mest som en ursäkt för Tim Burton att lustfyllt få fabulera om häxor, jättar, vargar, dundrande åskväder och översvämningar. Det är också då som "Big fish" sprattlar som mest av liv.